Dagens i-landsproblem

Att välja mellan två nyårsfiranden. Fy vad det är synd om mig. Fast egentligen skulle jag vilja käka och bara mysa med en person. Aldrig är man nöjd. Faktiskt, aldrig. Jag längtade till familjen och nu längtar jag hem. Jag ville ha snö och nu håller jag på å bryta benen av mig på isen. Jag var för hungrig, käkade och blev för mätt. Jag vill inte ha ett förhållande men känner mig lite ensam. Nej Anna, jag tror det är som vi snacka om förut. Omständigheterna avgör inte om vi är lyckliga eller ej, det är hur man ställer sig till dem som spelar roll.

"Hur går det med kärleken då?" Vem vill höra det? Kanske den som är nykär och inte kan sluta prata om kärleken. Men resten vill fan inte höra det. För det första, förutsätter det att alla vill ha ett förhållande. För det andra, för den som mer och mer ivrigt söker kärleken men inte hittat den, blir verkligheten alltför uppenbar. Och för den som en gång var kär men som numera endast håller fast för trygghetens skull, blir det i bästa fall en väckarklocka. Sorgligt nog måste jag erkänna att jag ställde frågan nån gång förra året. Jag ångrade mig direkt efteråt, men ändå- förlåt min vän. Kanske kan bli mitt nyårslöfte- ställ inga idiotiska frågor. Ett idiotiskt löfte. För även om man kan känna av läget, vet man ju inte riktigt vad som är känsligt eller ej. För möter jag den som är sprängande, dundrande, hejdlöst KÄR, finns ju inget bättre än just den frågan.

All is full of love

Det räcker så

När ens åsikter blir ens personlighet. Jag är mina tankar. Ska det vara så? Eller har man ett inre som inte förändras? Det är som med medvetenhet som det är med tankar om livet. På ett sätt, fast på ett annat inte. Det är som med allt, inget är kristallklart.

Att vara ”medveten” och tänka över sina val, göra aktioner och gå på demonstrationer, känns ibland som mer för en själv än för de man försöker rädda. För att man själv ska må bra, få tillfredsställelse. Det är väl oundvikligt, gör man något man tycker är bra känner man sig bra, åtminstone tills planerna för nästa börjar dyka upp. Men det är ibland som att egot tar över. Kampen är så långt ifrån över, men jag är för upptagen med att identifiera mig själv som en hjälte.

Att filosofera över existens, mening, kärlek, själar, är något oundvikligt för alla människor. Även om man inte vill eller tänker på det, undrar ju alla vad kärlek är, varför hen är här, någon gång. Men det är en filosofi som aldrig kommer komma fram till ett definitivt svar. Ingen kan ge svaret, hur mycket de än vill tro, finns det alltid ett stråk av osäkerhet. Fast jag vet att jag aldrig kommer kunna vara helt säker, vill jag läsa mer och mer, fördjupa mig i olika ontologier och livsåskådningar. Ju mer jag läser, desto mer mångfacetterat tycks livet te sig. Jag inser att det inte finns några fasta grunder, det finns ingen redan bestämd sanning. Allt är flytande. Jag gör det för känslan själva sökandet ger. Små poletter trillar ner, jag kan se på livet ur ett större perspektiv.
Egot är alltid närvarande.

"Verkligheten är inte enkel. Dess dimensioner skapar ett virrvarr som kan vara förvirrande men vas trubbighet är vacker". Den meningen fick jag in i en argumenterade text, haha. Försöka går ju...
Skolan går bra, jag gillar att fika och hälsan har jag också, blablabla. Ekonomin går åt helvete men det börjar väl bli ganska Svensson det med. Det blir att flytta till våren i vilket fall, den lägenheten äter upp min plånbok. Om man skulle riva en vägg skulle man hitta hundralappar utstickande från isoleringen.
Köpenhamn klarade sig tydligen bra utan mig men en pälsdemo på den skånska slätten blev det i fredags iallafall. Med facklor och banderoller lyste vi upp mörkret för Svedalaborna, när de fick veta att de har en pälsfarm inom gångavstånd från samhället. Tätt bevakade av poliser var vi, men de var snälla och tysta. Vid farmen tände vi ljus och hade en tyst minut för minkarna som lider i burarna.
One two three four, open up the gate door! Five six seven eight, now it´s time to liberate!

Hotet mot demokratin!

Alla från arabländerna är muslimer- alla muslimer vill ta över världen och införa sharialagar i Sverige. Nja. En svensk behöver aldrig förklara att den inte tycker som Helge Fossmo, men muslimer möts av misstänksamhet. Vad vet vi?
Vart kommer bilden av araben som en krigshetsande vilde ifrån? "Vi" vet egentligen ingenting förutom vad som visas på TV och vad vi läser i tidningen.
USA är i krig med Irak och Afganistan. De är allierade med Israel, som har motarbetats av alla arabländer runt omkring.
USA finns överallt i det svenska samhället. Tänk på det en dag. Facebook, google, tv-program, filmer, McDonalds, etc etc etc. Hur många gånger per dag kommer du i kontakt med något från USA?
Varför skulle du inte påverkas? Bush har skrikit om terrorister under hela sina mandatperioder, och har tyvärr lyckas pränta in "hotet om terrorism" i västvärldens tankevärld, vilket lett till stärkta gränser "utåt" och fångläger i amerikansk ägo som på alla sätt går emot mänskliga rättigheter.
Jag är inte rädd för att muslimer ska ta över Sverige och tvinga mig att bära slöja. Men jag är jäkligt rädd för det VERKLIGA hotet av det övervakningssamhälle som sakta men säkert implementeras i EU och då även i Sverige, som får mindre och mindre att säga till om. Hotet om terrorism är falskt. I den internationella definitonen är faktiskt USA de värsta terroristerna, lite kul men inget någon med makt någonsin skulle erkänna. De är lite upptagna med att fjäska för allsmäktiga USA. Sverige har aldrig haft en terroristattack. Däremot har ett antal Moskéer bränts ner och Sverigedemokraterna växer sig starkare. Vad är egentligen det verkliga hotet mot demokratin?

Happiness is a warm gun?

Konst är för mig att uttrycka känslor. Vare sig det är musik, bildkonst, danskonst eller skrivkonst skapas ett verk när vi tar våra egna känslor och upplevelser och förmedlar dem vidare. Kanske för att man har ett behov av formulera känslor, sortera dem. Kanske vill man glädja eller hjälpa någon annan. Oavsett vad, kan känslor vara jobbiga att leta upp. För att kunna återges korrekt behöver de konfrontation.

Jag har funderat på varför alkohol, tobak och även droger är relativt vanligt i konstvärlden. Kanske är svaret att de behövs för att kunna konfrontera känslor. Eller för att locka ut dem. Vem vet? Det enda jag vet är att jag blir jäkligt röksugen när jag skriver. Men mina Prince ska få ligga kvar gömda i garderoben! Det är omöjligt att försöka reglera framtiden men idag ska jag frodas i min dysterhet och skriva klart min novell utan gifter i kroppen. Jag kanske inte ens låter huvudkaraktären ta livet av sig. Vem vet...

Och här ska det vara en rubrik.

Jag har en blogg. Målet med den här bloggen är- ja vad? Jag har för mig att den från början skapades för att jag ville dela med mig av mina tankar. Fast det finns det ju väldigt många människor som är oändligt mycket mer erfarna och kloka än jag. Så det argumentet är ju ganska genomskinligt. Men jag kanske behöver låtsas att jag är erfaren och klok för att må lite bra. Fast om jag har ångest för att jag inte har skrivit på länge så mår jag ju inte bra. Kanske vill jag blogga för att jag vill att någon ska finnas med i mitt liv, att någon ska vilja läsa om vad just jag har för mig. Fast varför skulle någon vilja läsa om hur jag har upplevt just denna onsdag, när alla andra har sina egna onsdagar att uppleva och vill att andra ska intressera sig över? Stopp i galoppen, tro nu inte att jag har så dålig självsyn att jag inte tror att någon är intresserad av hur jag mår. Men, vad säger min sammanfattning av dagen eller mina tankar om svensk invandrarpolitik om hur jag mår, egentligen? Men jag får ut något bra av att skriva iallafall, jag reder ut mina tankar när jag formulerar dem i skrift. När jag nu väl skriver... Så jag ska nog fortsätta, i någon omfattning. Om inte annat kan jag ju börja lägga upp Saras Stiltips och 10 tips- så snärjer du honom! Då kanske ni på riktigt skulle få glädje utav att läsa min blogg.

Har yttrandefrihet en gräns?

Klockan 20.30 idag gick ett program som heter Existens på tv2, där togs upp hur långt yttrandefriheten sträcker sig, och om man ska visa hänsyn för religion om det finns risk för att någon blir kränkt. Nobelmuseet i Stockholm har just nu en utställning som handlar om just det, och de har tagit med Theo Van Goghs film Submission. Filmen visar en kvinna klädd i slöja och en genomskinlig dräkt, som ber och på ett nästan sarkastiskt sätt berättar att hon är ganska lycklig med sitt liv, trots att hon inte får lämna huset och blir slagen av sin man. Klipp visas med kvinnor som blivit slagna och har texter från koranen skrivna på kroppen. Problemet är att de innan utställningen bjöd in en imam för att avgöra vilka delar som är ok att visa, och vilka som skulle vara för kränkande. Manusförfattaren till filmen, Ayaan Hirsi Ali, beskriver det bäst: att en imam får bestämma vilka delar som ska vara med i en utställning om yttrandefrihet är som att jag innan en predikan skulle redigera bort de delar som jag inte tyckte passade.

Se gärna filmen, den är bara 10 minuter, hon säger några meningar på arabiska i början men sen är det engelska.
http://www.youtube.com/watch?v=8a-BGqkC7CE#


Tilläggas bör även att Theo Van Gogh 2002 blev mördad på öppen gata för att ha gjort filmen, av muslimska extremister. Ayaan Hirsi Ali lever under ständigt mordhot men reser ändå runt för att föreläsa om ämnet.

Beatles och en röd kappa

Jag vill skriva men har ingen klar idé, får väl se vad det blir av.
Från högtalarna kommer samma skiva som jag lyssnat på det senaste halvåret eller så, White Album av Beatles. Och det beror inte på att jag är okapabel att leta musik, den är helt enkelt awesome!

Efter ett par veckor då jag gått ner mig totalt vilket resulterat i högtidligt långa försovningar, godis i mängder och en cigg varje gång jag lämnar porten, har jag hittat tillbaka igen. Blev inga antidepp den här gången, har ett nummer till en psykolog men har på känn att jag kommer förneka att jag har problem fram till nästa sammanbrott... Får försöka pressa mig själv att slå numret.

Jag hittade min röda kappa idag efter gediget letande! Den gör fortfarande sin plikt, piggar upp när dagarna blir mörkare. Man vet aldrig, den kanske hjälpte till att samla ihop pengar idag när jag skramlade till Världens Barn utanför Coop. 200 kronor på en timme, det kan ge två skolbarn frukost i två veckor i Zimbabwe, får jag ihop 100 till räcker det till att ge 28 peruanska barn en läkarundersökning. Sen att jag känner mig bra är ju bara plus!

Bara så trött. Orkar inte vara kvar här nere längre, styrkan finns inte i mina ben för att fortsätta klättra. Stark självständig har blivit liten ensam.

Oj vad jag är positiv

Det finns ingen mening med livet. Det finns ingen som styr, det finns inget öde, det finns ingen plan. Vi bara är. Men det går inte hem hos oss människor. Alla jagar efter en mening till att vi ska fortsätta livets rullning, väntande. Jag löser det genom att inbilla mig att jag är behövd, att jag kan vidga någon annans vyer. Det fungerar väl sådär måste jag säga, men jag hittar inget alternativ som är särskilt lockande. Den stora massan löser det på ett enkelt sätt, genom att luta sig tillbaka och lugna sig med att de är en del i Guds plan. Och det låter väl ganska soft, att tro att det faktiskt finns en mening med all skit som händer, inte minst ens eget lidande. Men njae det fungerar inte för mig, jag måste se på verkligheten ur nyktra ögon, hur smärtsamt det än är.
Många säger sig ha hittat en mening när de får barn, och med andra ord är behövda. Det är väl bättre än religion, men att lägga hela sin existens på en annan människa? Känns lite desperat, eller fint kanske... Jag är väl partisk eftersom jag inte tycker om barn.
Sen finns ju de som blundar så hårt att de faktiskt inte tycks se verkligheten. Om det var äkta kanske jag kunde avundas det, men kan inte tro på det...
Någon sammafattning på mitt dravel blir det inte idag, men vill ni fördriva ca tre minuter av er meningslösa tid kan nu ju alltid lyssna på det här.
Yta- Promoe feat Magnus Betnér.

Drömmen om skogen

Beatles bästa skiva, White album, sprider ljuv musik i den alltför svårsålda lägeheten på Stallgatan 6A. Den är väldigt mysig och jag stortrivs, om den inte bara var orsaken till att jag ser ett sex-siffrigt minusbelopp när jag loggar in på min internetbank. Jag kan leva i staden. Det finns mycket kultur, många härliga människor att träffa, möjligheter att utbilda sig. Men jag kommer aldrig kunna trivas helt i en omgivning förgiftad av avgaser och täckt med grå asfalt. Parken är frodig, men höghusen och skorstenar från fabriker tornar upp sig bakom lövverken. Drivkraften till MONSTRET skrattar mig i ansiktet så fort jag går ut genom portdörren. Pengar, allt handlar om det. Hela mitt liv styrs av det jag hatar mest. Jag vill inte ha dem, och jag vill framförallt inte vara beroende av dem.

Jag har nu ganska länge fantiserat om ett torp på landet. Eller inte bara på landet, I skogen. Isolerat, tyst, fritt från monstret. Ett trädgårdsland, kanske ett litet växthus. Ingen el, ingen bil. En cykel, en gitarr, kanske en skrivmaskin. En vän. Jag kanske vill komma tillbaka så småningom, försöka påverka igen. Men just nu vill jag bara ut i den dunkla, magiska skogen och andas.

Vems ansvar?

Vi innehar en makt vi inte har rätt till, makten över andra människors liv. De flesta av oss har inte valt den, och vill inte ha den. Vi har orättvist blivit fördelade den av de som styr människornas samhälle, i olika tidsperioder. Imperialism, globalisering, industrialisering, kapitalism, har visat vägen till samhället idag. Och vad är det? Västvärldens samhälle består av lögner. Resten består av stoftet och askan.
Men har vi något ansvar? Är det vår ansvarighet att hitta vägen ut ur labyrinten som samhället lurat in oss i? Måste vi känna skuld för att vi lever som samhället förberett oss?
Vi kan inte skuldbelägga oss själva för vad någon annan gjort, det är att gräva sin egen grav. Men, vem är någon annan? Du är någon annan för din granne. Du påverkar henne, du formar samhället. Produktion föds av efterfrågan. Vi har, om än kanske oönskad, makt. Det positiva är, att det inte krävs mycket. Om vi bara känner efter, tänker. Vad kommer den här produkten ifrån? Vem har lagt sina händer på dess kropp före mig? Kan jag hjälpa honom?
Att tänka på sig själv är inte själviskt, det är viktigt. Men att tänka på andra gör mina tankar om mig själv renare.

Rebellion

Crossing all the lines, going miles to far
Entering the dangerzone, never wait for an okay
Come joine, come with

We´re screaming in your face, never gonna shut up
It takes more then a fence to stop the rebellions
I takes a change

Feels like home

Det är flera faktorer som bidrar till den väldigt sköna känslan som värmer kroppen nu. Dels den mest självklara- varmt te. En bidragande orsak är också att jag nyss vaknat ur en tupplur på soffan efter att ha simmat och ätit lunch, och är alldeles mys-trött. Norah Jones gör sitt jobb hon med. Men tittar jag lite längre in är det höstkänslorna som börjar komma. Jag älskar hösten. Att få svepa om sig en lång bred halsduk och ta en promenad i den friska luften. Doften. Löven. Stillheten som sommaren lämnade efter sig, också förväntan över skolstarten. Nu har en och en halv vecka förflutit på skrivarlinjen, och jag vet att jag behöver fokusera på skolan nu. Det är skönt. Jag fortsätter på min väg, och jag har mycket kärlek i mitt hjärta.

små små dockor i en stor värld

Idag installerades automater med handsprit på skolan. Det är något med hysterin som gör att jag känner mig instängd, kontrollerad. Och det är väl en ny del av kontrollsamhället, dock i en annan form än kameror och uniformer. Vi slussas runt, litar blint på medier som gör en skräcksaga om ett virus som har mycket värre kollegor, men vad gör vi åt dem? Nej för HIV drabbar bara bögar och afrikaner, det är lugnt. Och tuberkelos, finns det verkligen fortfarande? http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/tuberkulos/

Vad vet vi egentligen, vad har vi sett och hört med egna ögon och öron? Hur vet vi vad som inte är påhittat för att styra? Om man visste hur styrd man var egentligen... Ett exempel, som dessutom tillåter mig att mobba mitt favoritbarn USA är följande, hämtat ur Zeitgeist Addendum: 2007 fick det amerikanska försvarsdepartementet 161,8 miljarder dollar för "kriget mot terrorismen", (aka kriget mot alla som inte tycker som the allmighty americans), håll i minnet att år 2004 dödades ungefär 2000 människor genom förmodad terrorism, av dessa 70 amerikaner. Den absolut vanligaste dödsorsaken i USA, hjärtinfarkt, dödar 450 000 varje år. Forskningen för hjärtinfarkter fick 3 miljoner dollar. Hmm, var propagandan för ett nytt världskrig mot terrorismen verkligen helt sanningsenlig mån tro?
Jag förstår bättre för var dag innebörden bakom orden Question authority.

Hopp!

http://suprememastertv.com

I´m just a little different

Drop your gard, dont be alarmed
I know you see me, stop turning your head
Look into my eyes, and you´ll find
I´m like you, just a little different

Min sanning

Jag vet varför du tror. Du behöver en förklaring till ondska. Du behöver veta varför du lever. Du behöver ett kall. Du behöver stöd. Du behöver hopp. Du behöver en bruksanvisning till livet.

Men du behöver inte söka dig till kyrkor, böcker, frälsare. Allt finns i dig. Ondska finns, för att människan inte är perfekt. Du är destruktiv, girig, avundsjuk. Vårt samhälle när dessa sidor. Du vill veta varför du lever. Du finns för att du föddes. Livet är fantastiskt, men det är allt det är. Njut av det, och hjälp andra att göra detsamma, där har du ditt kall. Vill du ha stöd, hopp? Se in i dig själv, och se sedan in i din näste. Jag tror, men jag tror på människan. Jag tror på naturen, på samhörighet. Andlighet, men andlighet mellan varelser. Vi är häpnadsväckande. Belys det, se din egen kraft. Ge inte någon gud tacksamheten för vad du åstadkommer, ge den till dig själv. Och en bruksanvisning? Varför, för att du vill veta vad som är rätt och fel? Det vet du redan, du är klokare än du tror. Det finns inga genvägar, men om de fanns skulle vi inte se livets härligheter lika tydligt. Om motgångarna blir mindre förminskas också härlighetens topp. Vi behöver en svängig färd. Jag förstår att du behöver någon att luta dig mot. Luta dig då mot mig en stund. Sen ska vi gå ut och känna på livet.

En ny favorit när jag är arg på världen (Dylan)

Masters Of War

Come you masters of war
You that build the big guns
You that build the death planes
You that build all the bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

You that never done nothin'
But build to destroy
You play with my world
Like it's your little toy
You put a gun in my hand
And you hide from my eyes
And you turn and run farther
When the fast bullets fly

Like Judas of old
You lie and deceive
A world war can be won
You want me to believe
But I see through your eyes
And I see through your brain
Like I see through the water
That runs down my drain

You fasten the triggers
For the others to fire
Then you set back and watch
When the death count gets higher
You hide in your mansion
As young people's blood
Flows out of their bodies
And is buried in the mud

You've thrown the worst fear
That can ever be hurled
Fear to bring children
Into the world
For threatening my baby
Unborn and unnamed
You ain't worth the blood
That runs in your veins

How much do I know
To talk out of turn
You might say that I'm young
You might say I'm unlearned
But there's one thing I know
Though I'm younger than you
Even Jesus would never
Forgive what you do

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And I hope that you die
And your death'll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I'll watch while you're lowered
Down to your deathbed
And I'll stand o'er your grave
'Til I'm sure that you're dead

Från mig till dig

Du får tycka att jag är naiv, att jag ger människan tillgivenhet den inte förtjänar. Det är din rätt. Du får tycka att jag är flummig, att jag inte kan ha roligt, att jag bara skryter med fina ord och invecklade tankar. Jag kan inte säga att du har fel, för det finns inget rätt och fel. Du får kalla mig hippie, gräsätare, aktivist, kommunist, fascist, om du känner att du behöver det.

Men vad är livet utan hopp? Hur kan du leva, utan att tro på godhet och kärlek? Hur kan du leva, utan att vara ärlig mot dig själv? Varför dölja ditt vackra jag bakom murar av osäkerhet, självdestruktivitet, förnekelse? Varför följer du storebrors fotspår, när du kan gå din egen väg?

Är du rädd för tystnaden?

Tänk efter, hur ofta har du helt tyst omkring dig? Ingen musik, ingen tv, inget sällskap. Bara tystnaden. Om jag inte tänker mig för, har jag alltid flera saker för mig samtidigt- lyssna på musik till frukosten, pyssla till tv:n, sjunga när jag lagar mat. Inget fel i det, men jag anar att jag gör det för att på något sätt effektivisera, för att känna att jag inte spiller tid. Inte för att det man gör är något livsviktigt, det skulle lika gärna kunna vara tyst.
Men det krävs träning för att orka hålla musiken avstängd. Rummet blir lite jobbigare, tankarna mer högljudda, tiden går långsammare. Det är då jag inser hur mycket jag behöver tystnaden.
Förr när jag åkte till min pappa tyckte jag alltid att det var så tråkigt, för det händer ju ingenting! Allt går i ett långsammare tempo, det är framförallt tyst. Pratar man så gör man det, annars ägnar sig alla åt sin sak, tyst. Numera älskar jag att åka till pappa, för att så fort jag kommer genom dörrarna varvar jag ner maskinen. Andas långsammare, går långsammare, äter långsammare... Det har blivit en viloplats, hela huset andas harmoni. Trist att man behöver komma bort för att slappna av och inte kunna göra det i hemmet. För där finns stressen närvarande. Räkningar på bordet, stirrar de för mycket på mig gömmer jag dem i en låda men de kikar ändå ut genom springorna. Jobbmail, städning, etc... Allt som är närvarande, som man vet att man kan göra och borde (huu vad jag hatar det ordet).
Men en sak i taget, just nu tränar jag på att vara tyst!

kapten röd et pain au chocolait

Tillbaka i Norden lite mer fransk, lite brunare, lite klokare...

Resan visade sig var bra för kreativiteten, har skrivit väldigt mycket. Inom en snar framtid blir nog något publicerat här... Tyvärr har det gått dåligt med låttexter darling, har svårt att få in mina ord i en form. Ganska snart kommer föreställningen (Be Green) komma upp på hemsidan http://www.milkandmjolk.com , men kan varmnt rekommendera sidan redan nu för er konstnärligt intresserade. Finns film, foto, musik och självklart dans.

Hittade precis två dokumentärer jag inte fattar att jag missat

http://www.zeitgeistmovie.com/

Innehåller bland annat en förklaring till den ekonomiska krisen innan den hände.
"None are more hopelessly enslaved than those who falsely believe they are free"(Johann Wolfgang von Goethe)

Zeitgeiströrelsen har som mål en värld utan pengar och där vi lever på ett ekologiskt hållbart sätt, och är en gren av Venusprojektet skapat av Roxanne Meadows och Jacque Fresco. Visionen är att med hjälp av ett datorsystem fördela världens resurser, och de har ett stort forskningscenter där de skapar något som liknar hus och bilar ur en rymdfilm, men som ska vara miljövänliga. Idéen är för mig ny(Venusprojektet har funnits sen 1975), och jag håller kanske inte med på alla punkter men väldigt intressant.

Dagens citat; Man måste ju vara svartsynt när man tänker på hur livet är, annars är man ju dum i huvudet/ Pantertanten och författaren Barbro Lindgren

På fredag är det återföreningarnas återförening i Eslöv, All you need is love!

Livet

Just i det här ämnet har jag faktiskt hämtat några rader ur min anteckningsbok, eftersom jag skriver mycket om just det, liv.

"Det här levnadssättet passar inte mig. Det är så lite i livet som gör det värt att leva. Resten är bara utfyllnad, som gör det möjligt att ta sig fram. Finns det något annat?"

Semester. Hela konceptet känns konstigt. Att två- tre veckor om året få komma bort, och göra det man verkligen vill. Är det värt det, att jobba hela året för att få tre veckors avslappning? Och är vardagen verkligen så hemsk? De flesta verkar mena det; jobbet suger, kärlekslivet är på bristningsgränsen, kroppen ser inte alls ut som den "kan" göra om man bara tränar tre gånger i veckan och håller sig till bra kolhydrater. Allt är så fullt av måsten och borde, allt vi kan gör är att härda ut. Till helgen, till semester. Då man ska ha grillkväll och ligga och trycka på stranden, eller om man knegat extra hårt kanske man har råd med en sista minuten. Men till och med det är ett borde.
Finns det ett rätt sätt att leva? Kan vi lära oss att njuta av även det vi måste göra?

"Kan livet vara lyckligt? Eller är allt vi gör meningslöst, eftersom människan är skapad desktruktiv? Vad finns det för mening, om vi redan är utdömda?"

Jag har förändrats, börjat se livet klarare. Det visar sig både i att jag kan vara extremt nere, och andra gånger lyckligare än någonsin. Dalgångarna är djupare, topparna är skyhöga.
Det härligaste är att jag kan bli euforisk utan föranledning. Bara genom att sträcka mig upp och kolla genom lövverket på några björkar, eller gå mitt i gatan när det regnar.
Jag träffade min kära kära vän Lina för någon dag sedan, vi satt i solen i trädgårdsföreningen och pratade. Det kändes på något sätt som vi satt i en bubbla. Sen gjorde vi ansiktsmassage och avslappning på varandra. Vilken härlig känsla, båda fick så mycket energi och kunde inte sluta le efteråt!

"Du måste ha en bra relation med dig själv innan du kan få en bra relation med någon annan".

Kidz....

vad har hänt med världen, det är barn överallt?! Jag är ingen barnmänniska, så enkelt är det. De skriker, snorar, luktar, och jag kan inte fatta varför de inte beter sig som vuxna. Men det jag stör mig mer på är attityden hos föräldrarna. Det största problemet i vår värld är befolkningsökningen, kanske inte så smidigt att skaffa fem ungar. Sen är det ett liv man sätter till världen, men ibland verkar det som det blivit en modegrej. "Jag vill också gå med en barnvagn"! Pff, sätt ett kålhuvud i den som de i dokumentären, verkar vettigare än att man sätter ett barn till världen utan att veta att det har en säker framtid. Jag ska inte ha barn, delvis för att jag inte är en barnmänniska och inte skulle ha tålamod med dem, men också för att jag i så fall hellre skulle adoptera så man hjälper till lite. Men det här med tålamod, skaffar man barn måste man ju räkna med att de kommer gå en på nerverna. Ofta. Men ändå verkar det som vissa föräldrar man möter hade missat det när de slängde kondomerna. Det är inte ungens fel att den är som den är, det är helt och hållet föräldrarnas. Taskigt läge, men så är det. (Likadant med djur, stackarna vad mycket skit de får ta från "matte och husse").

Välkommen till Colours of life. Det är mycket just nu, tack för besöket och återkom gärna senare.

En ny känsla

Efter ett ganska kortlivat försök att sova, insåg jag att det inte kommer gå. Jag börjar känna mig själv nu efter tjugo år. För många tankar och känslor. De flesta av dem är av den bra sorten, men de får mig ändå inte att slappna av. De får mig att drömma mig bort, och le. Men inte att sova. Men det är okej, jag är ju ledig.

Det är en helt ny fas av livet. Jag har släppt taget om det trygga, och står för första gången villrådig om vad jag ska göra härnäst. Förr hade jag bestämt mig för något, jag anar att svaret inte alltid blev det jag skulle fått om jag tagit mig tid att fundera på det. Det är läskigt att gå in i sig själv, och upptäcka sanningar man inte vill ska finnas. Men de försvinner inte. De ligger kvar i själen, trummar otåligt mot väggarna i väntan på att bli upptäckta. Ibland tröttnar de och hamrar lite extra, men de blir aldrig fullt sedda om inte ägaren är beredd att upptäcka dem.

Det är så härligt att märka att jag har förändrats. Jag kan stanna inne en hel dag utan att få ångest. Jag kan se klart en film, och ägna mig nästan enbart åt den. Det kanske låter löjligt, men jag har alltid mått sämst i mitt eget sällskap. Paradoxalt nog har jag alltid varit en ensamvarg...
Men som sagt, det förändras. Jag är glad att jag har börjat inse detta nu och inte när jag är 45 och har levt halva mitt liv, utan att kunna slappna av med mig själv.

Vissa som läser min blogg kan nog tycka att jag avslöjar ganska mycket om mig själv. Men varför inte vara ärlig? Det hjälper mig att skriva ner mina känslor, och jag kanske kan hjälpa någon som läser. I vilket fall vet jag att det hjälper mina vänner att förstå mig lite bättre.

God natt, från en vindslägenhet i ett fridfullt Eslöv.

Lista av mina favoritsaker

Rökelse. Dagg. Te. Att gå barfota. Snöflingor. Handskrivna brev. Kyssar. En äng i gryningen. Stearinljus. Soppa och varma mackor en regning dag. Nattamat. Att sova på dagen. Förälskelse.

Den här listan ska jag läsa när jag känner mig nere.

Något annat om du behöver piggas upp
http://www.youtube.com/watch?v=5g1wDQKqpPQ

Idag orkar jag inte vara vis

Tänkte bryta mot syftet med den här bloggen för en gång, och skriva om min dag.
Det är faktiskt skönt att vara lite lagom "duktig", även om jag hatar det uttrycket. Började morgonen med att springa en sväng, skönt även om jag insåg vilken ruskig kondition man får av att ha semester... Sen gav jag mig på min nya nyttiga frukost. Jag har nämnligen inhandlat en olja som innehåller omega 3 och 6, och allt vad de heter... Det ruskiga var dock att den här oljan måste man dricka, det går inte att ha den i maten. Så efter lite pepptalk från egen sida shotar jag olja, fy fan men vad gör man inte för att haven ska få vara ifred^^
Nu tror jag dock det tar slut på det duktiga, hade tänkt göra yoga men i den här värmen, glöm det...

Ikväll blir det fest, tjoheeeeej!:D

så mycket tankar

Ray LaMontagne, snälla hjälp mig stanna på marken. Eller låt mig sväva, bara jag kan hålla tankarna borta från allt som kan gå fel. Men det märks iallafall att jag har utvecklats den här våren. Hade jag varit den gamla neurotiska sara hade jag förmodligen inte ens klarat att vara själv, efter tio minuter hade jag sjunkit ihop i en hög på sängen och inte orkat röra mig. Nu sliter jag bara mitt hår lite... Men vem kan klandra mig, efter sommaren har jag ingen bostad, inget jobb, inga planer. Hur ska jag leva när jag hela livet strävat mot nästa mål?

Å andra sidan- vad kan jag inte göra? Jag satt och skrev vid Stångån i kära gamla Linköping förut, tankarna blir lite lättare att greppa när jag får ner dem på papper. Jag ska inte skriva ner allt det här, det är svårt nog att bara erkänna allt för mig själv. Något som dock formulerade mina känslor ganska bra var; räddare än någonsin, lyckligare än någonsin.

Vi är djur, och det är vår tröst
// Joyce Carol Oates

R-E-S-P-E-C-T

Hit it Aretha! Dagens ämne: respekt. Det är, när jag tänker på det, det enda du behöver för att vara en hygglig individ. Respekt för djur och natur, för andra människor och deras åsikter, för yttrandefrihet, för dig själv, för din kropp. Sen är det svåra ju att leva efter det. Man låter omständigheter stå i första rummet, känslorna tar över. Speciellt när det gäller en själv.
Jag vet själv att jag är jäkligt dålig på att respektera min kropp. Den släpar runt på mig hela dagarna och kör det ena långa träningspasset efter det andra, och ändå gnäller jag på hur den ser ut när den får vila ut lite.
Något annat som jag har svårt att kombinera, är respekt för djur/natur och för andras åsikter. Vart går gränsen mellan att kämpa för sin sak och lägga sig i andras privatliv? Är det ok att göra folk förbannade när man vet att ens argument håller bäst?

Kampen mellan hopp och uppgivenhet...

är en kamp som ofta utkämpas även i min hjärna. Orättvisor. Det finns så fruktansvärt mycket orättvisor, överallt. Börjar man se dem dyker de snart upp som finnar i ett översminkat ansikte. Så länge det finns människor kommer orättvisorna vara kvar. Jag tror på att människan kan vara god, jag har träffat så många som visat mig det. Men i fel situation kan alla bli destruktiva.
Rädda, trötta och hjärntvättade går vi i samlad trupp, runt i en ond cirkel. Även om man tar sig ut, blir det för mycket att se alla andra gå runt i samma cirkel.
Hur ska man orka kämpa, när molnen bara blir svartare och cirkeln tätare? Finns det något hopp?

Det är ju så enkelt!

men ändå så svårt att hålla sig till. Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv. Jag vill leva i nuet, bara njuta av musik, konst, litteratur, långa samtal. Hitta tillfällen och se vart de leder mig. Det handlar bara om att slappna av och sluta tänka, sluta stressa, virra, analysera, etikettera, planera... Nån gång kommer jag väl hitta den Sara, som verkligen inser att livet inte handlar om att prestera, istället för att bara tänka det. Men jag vill att det ska vara nu!, jag är trött på att alltid leda mig själv in i samma djungel av ångest och destruktivitet. Det är då jag önskar att någon skulle dyka upp och leda mig mot öppna marker.

Behåll Sverige svenskt del 2...

Jag har ju just kommit igång, har massa tankar att formuler kvar... Islam var vi inne på. En demokrati bygger på de grundläggande rättigheterna, vilka borde respekteras oavsett var i världen vi är. Jag vill kämpa emot kvinnoförtryck lika mycket i Afganistan som i Sverige. (Och det är fullt med kvinnoförtryck i Sverige också, även hos oss äkta svenskar). Om en familjen har bestämt sig för att en flicka ska omskäras kommer det göras, vart hon än befinner sig. Att extrem islamism kommer till Sverige gör det bara lättare att bekämpa. Men vi måste prata om saker! Det går inte att lägga locket på, det är så sverigedemokraterna kan växa sig stora. Folk blir förbannade för att deras son får stryk av ett gäng albaner och röstar på imbecillerna. Förlåt rasisterna. Ne Sverigedemokraterna menar jag ju! Puh börjar bli trött...
Att inte våga ta upp saker och inte våga prata med en person för att den kommer från en annan kultur är också en sorts rasism, även om man inte menar något illa. Just att bunta ihop folk är väldigt farligt. Vi är en nation med väldigt få människor i jämförelse, och inte ens vi är likadana... Varför skulle några andra vara det?

Till sist; Sverige skulle inte vara vad det är nu om det inte hade varit för invandring. Vi hade inte haft samma språk, samma teknik, samma kultur etc etc. Det behövs förändring för att komma framåt. Sen vill jag också behålla den svenska naturen. Men den håller vi vettiga svenskar på att förstöra (även om vi börjar nedåt afrika och arbetar oss uppåt). Men det är en fråga om miljö, det tar vi en annan sen kväll. God natt!

Behåll Sverige svenskt!

Med nationaldag och val till EU- parlamentet i ryggen, har jag mycket tankar jag vill försöka formulera. Jag har diskuterat termen svenskhet med många de senaste veckorna, och sett en del debattprogram etc. Vad innebär det att vara just svensk?
Rent formellt är det en svensk medborgare, med svenskt pass. Men räcker det då? Måste man inte kunna svenska också? Eller ha varit på skansen minst en gång?
Vad är typiskt svensk? De flesta skulle väl svara flaggan, nationalsången, en röd stuga med vita knutar, eller den svenska mentaliteten. Vad fan är det? Hur beter sig en typisk svensk? Det enda jag kommer på är det är väldigt ovanligt att prata och lita på främlingar i Sverige. Det behåller vi! (skulle väl en Sverigedemokrat säga, för främlingar är läskiga...)
Varför skulle alla svenskar behöva känna gemenskap? Svar: för att vara starka mot omvärlden.
Hur kan nio miljoner svenskar kunna känna gemenskap? Svar: genom att hitta på objekt som endast vi har, som endast vi kan. Till exempel vår egen sång, vår flagga.
Detta är säkert effektivt under krigföring, för att de som strider ska kunna känna att de gör det för en bra orsak- för fosterlandet (och inte för att kungens/statsministerns/presidentens/gubbjävelns skattkista ska växa)
Det är en del av Sverigedemokraternas propaganda, att vi ska rusta försvaret och stärka den svenska mentalitetan för att kunna av en fri och självständig stat. Men demokratisk då?
Vid det här laget i mänsklighetens historia borde vi ha insett att våld leder till våld. vad händer när vi fryser ut, isolerar- människor slår tillbaka! Hmm, undrar varför.
Något jag får rysningar när jag hör, är att invandrare ska vara tacksamma för att "vi" släppte in dem. Vad vi? Vad har du och jag gjort?
Om jag sätter in mig själv i situationen: det är krig i Sverige, sen många decennier. Jag har dålig utbildning, vi är fattiga, jag har växt upp med våld. Sen kommer kriget till vår dörr, vi tvingas fly från allt och alla vi känner. Till Irak. Från att jag kommer från flygplatsen får jag misstänksamma blickar. Vi får en lägenhet i ett område där det faktiskt finns andra svenskar, som det går att prata med och dela upplevelser! Men vi hinner knappt landa innan det är dags att börja "anpassa sig". Lära sig språket, studera, skaffa sig ett jobb för att försörja alla syskon och äldre föräldrar- gärna de som är kvar hemma i Sverige också.
Om vi som växer upp i "demokratiska och aktvärda" Sverige inte klarar pressen, hur fan ska man göra det med den bakgrunden?
Alla är bara människor, och det finns inget "vi svenskar". Islam är ett känsligt ämne. Det går vi in på! Personligen anser jag att alla religioner är föråldrade och att folk borde tänka själva istället för att citera en bok. Kristendom kan också vara extremt, det beror på hur vi tolkar det.

Minnen

Jag har nyss fått mina gamla saker nerskjutsade, inklusive gamla klassfoton, skolböcker och arbeten. Så även om det var meningen att jag skulle få lite ordning på stället idag så började jag till melodierna av Billie the vision and the dancers gå igenom påsarna. Det första jag hittade var klassfoton från mellanstadiet och högstadiet, och även t-shirten med små kommentarer från alla överförfriskade klasskamrater. Självklart kommer starka känslor fram, det är mycket tid jag spenderat med människor, varav de flesta jag inte längre umgås med. Men så när jag försökte sortera ut vad av alla saker jag ska slänga och inte, började jag fundera. Behövs dessa saker för att jag ska minnas? De frammanar känslor för en stund, men det går över ganska snabbt. Dessa minnen är ju sparade, men av rädsla för att de ska försvinna sparar man små symboler för dess betydelse. Men, försvinner de så borde de inte kunna komma fram senare. Eller?
Dessa människor kommer alltid att ha en plats i min själ, eftersom de har gjort mig till mig. Är det så farligt om vissa minnen råkar försvinna? Det känns som man måste försonas med tanken på att minnen sorteras ut med åren, och visst det kan vara kul att kolla på foton med en kompis och komma ihåg, men har de någon betydelse för framtiden?
Jag börjar leka med tanken på hur det skulle kännas om någon glömt bort att jag en stund funnits i deras historia. Skulle det såra? Det beror på, om det är någon jag brytt mig väldigt mycket om och man på det sätter anar att känslorna inte var besvarade. Dock var jag en annan människa då, liksom jag var en annan människa igår. Sara under den tiden kan bli sårad för det som var då, men kan jag bli sårad i efterhand?
I en bok läste jag om en klok människa, som lärt sig glömma med ömhet. Då syftade författaren på att man ska lära sig av sina egna och andras misstag, och sedan glömma dem med ömhet, utan bitterhet. Samma sak tycker jag fungerar med minnen. Det krävs ömhet för att inse att man har haft en person i sitt liv under en period, och delat upplevelser, glädje och sorg, men att det är dags att gå vidare. Det betyder inte att personen inte haft en stor inverkan på min person, men att det är tid för en annan episod av livet. Och för att kunna omfamna alla nya upplevelser med full medverkan, behövs det att man lagt det gamla bakom sig utan bitterhet.

Sonett fri form

Igår såg jag en bild
På en femåring som rökte
Han hade ett vant grepp om ciggen
Och njutningen i ögonen

Igår hörde jag om ett mord
Offren var ett älskande par
De försökte övervinna klasskillnader
De var modiga, de brändes på bål

Idag läste jag om kapitalism och korruption
Om nutida slaveri, och tortyr
Om människans lägsta nivå

Äh nu har jag inte tid längre
Jag ska raka benen och ta på masken
Och delta i Veckorevyns dockteater

seeeex;)

såhär en lördagskväll som denna tänkte jag passa på att filosofera lite kring ämnet. Och vem passar inte bättre i högtalarna än allas vår Shaggy? Ställer mig tveksam till att jag kommer fram till en slutsats om något, mest lite tankar som jag tänkte ta upp. Men man vet ju aldrig...
För det första- vilka olika inställningar det finns till sex. Råkar någon visa brösten i TV eller avslöja lite för mycket, blir det ett jäkla liv. Men vem har inte sett ett par bröst, det var bland det första vi såg i livet! Å andra sidan har vi porr, där gränser inte går att skymta. Men finns det inget mellanläge? Sen tycker jag att det är synd att romantiken har försvunnit ur sex (nu tänker jag på mediabilden, era privatliv vet jag inget om...) Det känns som det ska gå till på ett visst sätt, och det går bara att tänja på gränserna åt det "porriga" hållet. Men var finns romantiken?
Vilket för mig in på en annan fråga- hur stor skillnad är det på kärlek och sex? Pratade med en kompis om det. Vi kom fram till att det egentligen borde vara naturligt att INTE vara monogam i ett förhållande, eftersom kärlek handlar om partnerskap och inte vänskap plus sex. Men vad är exakt kärlek? Attraktion? Att "klicka"? Är det någon fysiologiskt som gör att vi blir kära, eller är det hjärnan som får spel? Kan man övertala sig själv att bli kär i någon, eller tvärtom att inte få känslor? Men nu flyter jag bort från ämnet, det var ju sex vi skulle prata om. Vad jag och kompisen kom fram till var ju iallafall att om ett par har full tillit till varandra och vet att det de har är mer än sex, skulle det förmodligen bara göra förhållandet bättre om de inte är monogoma. Eller åtminstone inte försämra.

Lukter och attraktion är en rolig sak... Jag har en kompis som hade ett problem när hon gick till skolan, eftersom hennes 15 år äldre lärare hade en parfym som nästan fick hennes knän att vika sig... Kan det stämma som vissa forskare säger att en viss lukt triggar igång hormoner, och att man i det fallet skulle kunna fall för i princip vem som helst? Eller är det bara minnen av parfymer som gör att man kan vilja slita tröjan av vilt främmande personer när de står i rätt vinddrag?

I vilket fall som helst är sex något underbart och naturligt, som vi borde ha mer av! (obs, glöm inte paraply) Det är min slutsats!

Nee nu!

Tänker jag ge mig på min hjärtefråga- djurrätt. Har undvikit att ta upp den förut eftersom jag velat diskutera istället för att "föreläsa", men fan heller jag är frustrerad och då får ni ta det!
Det finns INGET hållbart argument i dagens samhälle för att äta kött! Och då menar jag inte bara ur ett djurättsperspektiv, 18 jävla procent av växthuseffekten orsakas av köttindustrin! 18 procent, förstå hur mycket skillnad det skulle göra om alla bara försökte minska köttätandet. För att inte tala om att det vi odlar för att föda upp köttdjur skulle kunna mätta världens svältande befolkning flera gånger om. De svälter inte för att det inte finns mat, den är bara ojämnt fördelad. I miljökrisen är det de fattiga som drabbas hårdast också, med torkande jordar och översvämningar om vartannat. Det är de som får konsekvenserna av vårt levende.
Om jag nu ska ge mig in på den etiska aspekten; varför skulle människor var värda att behandlas bättre än andra djur? För att vi kan tänka och har en fri vilja, svara de flesta. Men alla människor har inte det, senildementa till exempel eller spädbarn. Betyder det att de är mindre värda? Och varför skulle en tänkande hjärna vara mer värd än en som går efter instikter, när individen ändå känner smärta lika mycket, eller när den inte får följa sina naturliga mönster. Och varför behandlas vissa djur bättre än andra? Ingen skulle komma på tanken att döda sin hund, stycka den och äta den, men att låta en gris födas upp endast för att slaktas och bli mat är inga problem. (Hundar och grisar har ungefär samma hjärnkapacitet om det nu är det som räknas).
Varför tas inte de här problemen upp? Det är bara vi veganer eller vegetarianer som verkar bry oss, och vi ses som en "outsidergrupp" av samhället. Varför säger ingen i en miljödebatt att vi kanske ska lägga växter på tallriken istället för döda djur?

Kommentera om du inte håller med mig, jag vill gärna diskutera!

börjar bli normal igen...

...även om det fortfarande är fullt upp! Men det gäller väl att försöka njuta lite av nuet också som sagt i tidigare inlägg. Det är inte värt att satsa allt på senare tider. Dock är det lite svårt att tänka så när jag har en fullständigt späckad vecka framför mig, inklusive två auditions. He... Skänk mig styrketankar torsdag och lördag!
Tänk vad svårt det ska vara att leva i nuet och slappna av lite. Man borde egentligen spara tid på att bara tänka på det man ska göra precis nu, för då blir man mer effektiv. Till exempel borde man tjäna på att inte ligga och oroa sig för saker på morgonen istället för att sova en extra stund (jag i ett nötskal). Den förmågan skulle jag vilja ha, att kunna gå in helt och fullt i något och bara tänka på det just då, istället för att låta tankarna flyta iväg. Att göra en sak i taget istället för allting på en gång!
Låttips för att softa: In the summertime med Mungo Jerry http://www.youtube.com/watch?v=zc9wIzi96_E Gammal goding som passar med terminsavslutningar på gång. En annan soft http://www.youtube.com/watch?v=eYKY2lpxMg8 spola fram ca 25 sek. Jag vill vara hippie på 60-talet istället för bohem på 2000-talet! Känner att Woodstock skulle passat mig.

för tidigt?

det märks la, om jag psykar ut snart... Tänkte skriva några rader om den underbara känslan ångest, som kan gå å dränka sig i Reinfeldts pungsvett. (Hey, jag försökte skämta, alltid ett steg på väg mot normal sinnesstämning). För er som undrar vart detta livshat kommer från så hamna jag på akuten i måndags, efter att ha haft panikångest, krampat och svimmat i två timmar... konsekvensen av att stressa , inte sova och dansa i fyra timmar/dag. Men det var kul.
Så nu försöker jag få lite ordning, samtidigt som jag är så sur på mig själv för att jag aldrig lär mig att inte planera in 28 saker varje dag- även om det funkar i almanackan går det mindre bra i praktiken. Jag hann diskutera saken med Emmie igår en stund innan ja ramlade tillbaka i mitt svarta hål. Det är ju nämnligen inte bara jag som lider av "duktigsyndromet". Många mår jäkligt dåligt, vilket är lite konstigt eftersom Sverige är ett land som är förhållandevis demokratiskt och rikt, även om mycket skulle kunna bli bättre. Vi kom fram till att det finns för många möjligheter, och tjejer har inte alltid haft så mycket att välja på så nu måste vi visa att vi kan göra allt också. Vi ska få en karriär, leva studentliv, upptäcka världen, träna minst 3 gånger i veckan, laga egen mat, rädda världen... gärna innan vi är 25. Annars är vi dåliga människor, iallafall enligt oss själv. Vi tappar greppen om vad som betyder. I mitt fall vill jag väldigt mycket, vilket är bra, men när jag gör så mycket så hinner jag inte få ut så mycket som jag skulle vilja av allting. Det är ju bättre att göra några få saker och verkligen gå in för det, än att ränna runt på 20 olika och göra ett halvdant jobb som man inte ens tycker är kul längre. Fasen vad jag är smart, jag borde börja leva som jag lär...
Men va fint, jag psykade inte ur och fick lite mer ordning på tankarna.

En värld med en frisk hjärna?

Söndag kväll, vad passar bättre att blogga om än drycken som fått mig att kallsvettas och må illa en hel dag. Alkohol såklart! Som så många andra gör på söndagar har jag funderat på att sluta med det här som kallas supa, vad är meningen egentligen? Får man till en perfekt fylla så visst, det är jätteskoj! Men hur ofta händer det? Och om vi sätter det i perspektiv till all skit sprit orsakar, är det värt det? 23% av alla förare som är inblandade i bilolyckor är onyktra(lankarna.se), våldtäkter och slagsmål har ofta alkolhol som gemensam nämnare. För att inte tala om vad det gör med ens egen kropp, dricker man så lite så man inte får permanenta skador bryter det fortfarande ner muskler, ger dig dålig hy, ökar stressfaktorer etc (alkoholhjälpen.se). Skulle alkohol ha uppfunnits idag hade det blivit narkotikaklassat direkt, det är som alla vet mycket skadligare än t.ex hasch. Men vad är det för fel på att ta ett glas vin till middagen eller en cider en sommarkväll? Det är ju lite av en livsstil, det hör till stämningen. Men vin till middagen dricker man ju (oftast) inte för att bli full, utan för att det smakar gott. Varför ska det i så fall vara alkohol i? Jag kan inte låta bli att drömma om en värld där droger av alla slag inte förekom, att hjärnan inte var mottaglig för det. Hur skulle den se ut? Förmodligen skulle det kriminella samhället vara mycket mindre, färre barn skulle få en dålig uppväxt, olyckor och våldsdåd skulle minska. Missförstå mig inte nu bara, jag moralpredikar lika mycket för mig själv som för er. Jag har inte styrkan att lägga ner alkohol helt än, när det som sagt är lite av en livsstil. Dock tänker jag dra ner på det. Det räcker med att se vad alkohol och droger har gjort med många vänner för att jag inte ska se på narkotika som en naturlig del av bohemlivet...

Är det lättare att må dåligt än att må bra?

Idag är det tonerna av Winnerbäck som fyller min vindsvåning, denna härliga poet som har återkommit till mina högtalare sen jag var 13. Jag satt och funderade på vad jag skulle skriva om idag, men känner mig jäkligt less på vardagen och hade ingen lust. Så jag tänkte skriva om just det- att vara less. Det är ofta som både jag och vänner gnäller över hur less man är, att man inte orkar. Men jag vill inte ha det så, att alltid tänka "om ett tag fixar sig allting, då kan jag ta det lugnt. Jag måste bara göra det här först"... För den stunden kommer aldrig, när allting bara lägger sig och jag kan "leva". Lever gör jag här och nu, och det gäller att hitta en balans i kaoset och uppmärksamma de bra stunderna. Jag kommer ihåg att jag tjatade på en kompis i gymnasiet för att hon slet som ett djur för att få toppbetyg och inte tillät sig att ta hand om sig själv. Men jag är precis lika självdestruktiv! Och av någon outgrundlig anledning lär jag mig aldrig, det är nästan som jag tycker om att känna att jag har mycket på gång och att jag behövs. Men som allting annat så bottnar det i något annat, dålig självkänsla kanske? Samtidigt märker jag något konstigt- det är nästan som man inte vill må bra. Man kan sitta och tjöta länge om hur förjäkligt allt är, men om det är bra? Om allting för en gångs skull går som man vill att det ska göra? Det blir på något sätt inte lika intressant.

att våga göra ingenting

Idag käkade jag lunch med Lina, vi tände ljus och satt vid köksbordet och pratade. Och vi kom in på att man idag ofta behöver en tv, dator eller liknande för att kunna umgås. I många hem äts middagen framför tv:n, istället för att man tar vara på den korta tiden av dagen man sitter ner tillsammans och kan umgås. Det är så härligt att umgås med någon som man bara kan sitta rätt upp och ned och prata med, istället för att behöva en tv som "säkerhetsnät" ifall det blir tyst. Blir det tyst så fine, och går det inte att vara så avslappnad med personen, att man alltid måste fundera ut samtalsämnen, kanske det är dags att hitta nytt sällskap? Själva grunden i en vänskap måste ändå vara att man ska kunna vara ärlig, upptäcka nya sidor hos sig själv och hjälpa varandra att utvecklas. Jag har stora krav på vänskap, men det måste man ha. Vänner får mycket av våran tid, och man måste vara självisk i valet av vilka man vill ha närmast.

Många gånger tycker jag dock att det blir så självklart att man måste göra någonting när man umgås, man måste ha hela dagen planerad. Varför inte bara träffas och se vad som händer? Våga göra ingenting! Många av de roligaste dagarna/kvällarna är de som blivit av spontant, där man inte sagt "ok, lördag kväll ses vi kl 20 och då jäklar ska vi ha kul!" Även om man jobbat hela dagen och egentligen helst skulle lägga sig i soffan med en kopp choklad... Det är också viktigt, att man har vänner som man vågar vara ärlig mot och ändå vet att de finns kvar. De kanske tycker exakt likadant?

Första inlägget!

Till tonerna av Nina Simone påbörjar jag en blogg som förhoppningsvis kommer uppdateras aktivt. Intentionen är att sammanfatta tankar om samhället och livet, och inte bara redovisa mina dagar från morgon till kväll... Så vad är dagens tankar? Jag har tänkt mycket på ett avsnitt ur boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengood. Avsnittet handlar om idioter, och hur dessa sällsynt irriterande personer alltid ska komma i just min väg. Att de alltid tycks veta precis vilka knappar som är känsliga hos mig idag, och hur de än beter sig gör de det för att driva mig till vansinne. Kontentan är ju dock att de flesta idioter föds i mötet med oss. Citat "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss. Vi klär av dem deras begåvning, deras rätt till andras erfarenheter än våra, deras egen åsikt och slutligen deras människovärde- och se, där står en alldeles ny idiot". Den där finländaren vet vad han snackar om. Texten tog ett litet steg in i mitt hjärta, eftersom jag vet att jag har lyckas skapa många idioter i mina dagar... och att det drabbar både mig och idioten. Ödmjukhet är den bästa gåvan man kan få, den får oss att se så mycket skönhet och godhet. Det är en sann önskan hos mig att känna mig så säker och trygg i mig själv att jag kan sluta se idioterna runt mig och istället se människor. Människor som har en bra eller dålig dag, med egna problem och egna värderingar. Som jag kan lära av.