Minnen

Jag har nyss fått mina gamla saker nerskjutsade, inklusive gamla klassfoton, skolböcker och arbeten. Så även om det var meningen att jag skulle få lite ordning på stället idag så började jag till melodierna av Billie the vision and the dancers gå igenom påsarna. Det första jag hittade var klassfoton från mellanstadiet och högstadiet, och även t-shirten med små kommentarer från alla överförfriskade klasskamrater. Självklart kommer starka känslor fram, det är mycket tid jag spenderat med människor, varav de flesta jag inte längre umgås med. Men så när jag försökte sortera ut vad av alla saker jag ska slänga och inte, började jag fundera. Behövs dessa saker för att jag ska minnas? De frammanar känslor för en stund, men det går över ganska snabbt. Dessa minnen är ju sparade, men av rädsla för att de ska försvinna sparar man små symboler för dess betydelse. Men, försvinner de så borde de inte kunna komma fram senare. Eller?
Dessa människor kommer alltid att ha en plats i min själ, eftersom de har gjort mig till mig. Är det så farligt om vissa minnen råkar försvinna? Det känns som man måste försonas med tanken på att minnen sorteras ut med åren, och visst det kan vara kul att kolla på foton med en kompis och komma ihåg, men har de någon betydelse för framtiden?
Jag börjar leka med tanken på hur det skulle kännas om någon glömt bort att jag en stund funnits i deras historia. Skulle det såra? Det beror på, om det är någon jag brytt mig väldigt mycket om och man på det sätter anar att känslorna inte var besvarade. Dock var jag en annan människa då, liksom jag var en annan människa igår. Sara under den tiden kan bli sårad för det som var då, men kan jag bli sårad i efterhand?
I en bok läste jag om en klok människa, som lärt sig glömma med ömhet. Då syftade författaren på att man ska lära sig av sina egna och andras misstag, och sedan glömma dem med ömhet, utan bitterhet. Samma sak tycker jag fungerar med minnen. Det krävs ömhet för att inse att man har haft en person i sitt liv under en period, och delat upplevelser, glädje och sorg, men att det är dags att gå vidare. Det betyder inte att personen inte haft en stor inverkan på min person, men att det är tid för en annan episod av livet. Och för att kunna omfamna alla nya upplevelser med full medverkan, behövs det att man lagt det gamla bakom sig utan bitterhet.

Sonett fri form

Igår såg jag en bild
På en femåring som rökte
Han hade ett vant grepp om ciggen
Och njutningen i ögonen

Igår hörde jag om ett mord
Offren var ett älskande par
De försökte övervinna klasskillnader
De var modiga, de brändes på bål

Idag läste jag om kapitalism och korruption
Om nutida slaveri, och tortyr
Om människans lägsta nivå

Äh nu har jag inte tid längre
Jag ska raka benen och ta på masken
Och delta i Veckorevyns dockteater

seeeex;)

såhär en lördagskväll som denna tänkte jag passa på att filosofera lite kring ämnet. Och vem passar inte bättre i högtalarna än allas vår Shaggy? Ställer mig tveksam till att jag kommer fram till en slutsats om något, mest lite tankar som jag tänkte ta upp. Men man vet ju aldrig...
För det första- vilka olika inställningar det finns till sex. Råkar någon visa brösten i TV eller avslöja lite för mycket, blir det ett jäkla liv. Men vem har inte sett ett par bröst, det var bland det första vi såg i livet! Å andra sidan har vi porr, där gränser inte går att skymta. Men finns det inget mellanläge? Sen tycker jag att det är synd att romantiken har försvunnit ur sex (nu tänker jag på mediabilden, era privatliv vet jag inget om...) Det känns som det ska gå till på ett visst sätt, och det går bara att tänja på gränserna åt det "porriga" hållet. Men var finns romantiken?
Vilket för mig in på en annan fråga- hur stor skillnad är det på kärlek och sex? Pratade med en kompis om det. Vi kom fram till att det egentligen borde vara naturligt att INTE vara monogam i ett förhållande, eftersom kärlek handlar om partnerskap och inte vänskap plus sex. Men vad är exakt kärlek? Attraktion? Att "klicka"? Är det någon fysiologiskt som gör att vi blir kära, eller är det hjärnan som får spel? Kan man övertala sig själv att bli kär i någon, eller tvärtom att inte få känslor? Men nu flyter jag bort från ämnet, det var ju sex vi skulle prata om. Vad jag och kompisen kom fram till var ju iallafall att om ett par har full tillit till varandra och vet att det de har är mer än sex, skulle det förmodligen bara göra förhållandet bättre om de inte är monogoma. Eller åtminstone inte försämra.

Lukter och attraktion är en rolig sak... Jag har en kompis som hade ett problem när hon gick till skolan, eftersom hennes 15 år äldre lärare hade en parfym som nästan fick hennes knän att vika sig... Kan det stämma som vissa forskare säger att en viss lukt triggar igång hormoner, och att man i det fallet skulle kunna fall för i princip vem som helst? Eller är det bara minnen av parfymer som gör att man kan vilja slita tröjan av vilt främmande personer när de står i rätt vinddrag?

I vilket fall som helst är sex något underbart och naturligt, som vi borde ha mer av! (obs, glöm inte paraply) Det är min slutsats!

Nee nu!

Tänker jag ge mig på min hjärtefråga- djurrätt. Har undvikit att ta upp den förut eftersom jag velat diskutera istället för att "föreläsa", men fan heller jag är frustrerad och då får ni ta det!
Det finns INGET hållbart argument i dagens samhälle för att äta kött! Och då menar jag inte bara ur ett djurättsperspektiv, 18 jävla procent av växthuseffekten orsakas av köttindustrin! 18 procent, förstå hur mycket skillnad det skulle göra om alla bara försökte minska köttätandet. För att inte tala om att det vi odlar för att föda upp köttdjur skulle kunna mätta världens svältande befolkning flera gånger om. De svälter inte för att det inte finns mat, den är bara ojämnt fördelad. I miljökrisen är det de fattiga som drabbas hårdast också, med torkande jordar och översvämningar om vartannat. Det är de som får konsekvenserna av vårt levende.
Om jag nu ska ge mig in på den etiska aspekten; varför skulle människor var värda att behandlas bättre än andra djur? För att vi kan tänka och har en fri vilja, svara de flesta. Men alla människor har inte det, senildementa till exempel eller spädbarn. Betyder det att de är mindre värda? Och varför skulle en tänkande hjärna vara mer värd än en som går efter instikter, när individen ändå känner smärta lika mycket, eller när den inte får följa sina naturliga mönster. Och varför behandlas vissa djur bättre än andra? Ingen skulle komma på tanken att döda sin hund, stycka den och äta den, men att låta en gris födas upp endast för att slaktas och bli mat är inga problem. (Hundar och grisar har ungefär samma hjärnkapacitet om det nu är det som räknas).
Varför tas inte de här problemen upp? Det är bara vi veganer eller vegetarianer som verkar bry oss, och vi ses som en "outsidergrupp" av samhället. Varför säger ingen i en miljödebatt att vi kanske ska lägga växter på tallriken istället för döda djur?

Kommentera om du inte håller med mig, jag vill gärna diskutera!

börjar bli normal igen...

...även om det fortfarande är fullt upp! Men det gäller väl att försöka njuta lite av nuet också som sagt i tidigare inlägg. Det är inte värt att satsa allt på senare tider. Dock är det lite svårt att tänka så när jag har en fullständigt späckad vecka framför mig, inklusive två auditions. He... Skänk mig styrketankar torsdag och lördag!
Tänk vad svårt det ska vara att leva i nuet och slappna av lite. Man borde egentligen spara tid på att bara tänka på det man ska göra precis nu, för då blir man mer effektiv. Till exempel borde man tjäna på att inte ligga och oroa sig för saker på morgonen istället för att sova en extra stund (jag i ett nötskal). Den förmågan skulle jag vilja ha, att kunna gå in helt och fullt i något och bara tänka på det just då, istället för att låta tankarna flyta iväg. Att göra en sak i taget istället för allting på en gång!
Låttips för att softa: In the summertime med Mungo Jerry http://www.youtube.com/watch?v=zc9wIzi96_E Gammal goding som passar med terminsavslutningar på gång. En annan soft http://www.youtube.com/watch?v=eYKY2lpxMg8 spola fram ca 25 sek. Jag vill vara hippie på 60-talet istället för bohem på 2000-talet! Känner att Woodstock skulle passat mig.

för tidigt?

det märks la, om jag psykar ut snart... Tänkte skriva några rader om den underbara känslan ångest, som kan gå å dränka sig i Reinfeldts pungsvett. (Hey, jag försökte skämta, alltid ett steg på väg mot normal sinnesstämning). För er som undrar vart detta livshat kommer från så hamna jag på akuten i måndags, efter att ha haft panikångest, krampat och svimmat i två timmar... konsekvensen av att stressa , inte sova och dansa i fyra timmar/dag. Men det var kul.
Så nu försöker jag få lite ordning, samtidigt som jag är så sur på mig själv för att jag aldrig lär mig att inte planera in 28 saker varje dag- även om det funkar i almanackan går det mindre bra i praktiken. Jag hann diskutera saken med Emmie igår en stund innan ja ramlade tillbaka i mitt svarta hål. Det är ju nämnligen inte bara jag som lider av "duktigsyndromet". Många mår jäkligt dåligt, vilket är lite konstigt eftersom Sverige är ett land som är förhållandevis demokratiskt och rikt, även om mycket skulle kunna bli bättre. Vi kom fram till att det finns för många möjligheter, och tjejer har inte alltid haft så mycket att välja på så nu måste vi visa att vi kan göra allt också. Vi ska få en karriär, leva studentliv, upptäcka världen, träna minst 3 gånger i veckan, laga egen mat, rädda världen... gärna innan vi är 25. Annars är vi dåliga människor, iallafall enligt oss själv. Vi tappar greppen om vad som betyder. I mitt fall vill jag väldigt mycket, vilket är bra, men när jag gör så mycket så hinner jag inte få ut så mycket som jag skulle vilja av allting. Det är ju bättre att göra några få saker och verkligen gå in för det, än att ränna runt på 20 olika och göra ett halvdant jobb som man inte ens tycker är kul längre. Fasen vad jag är smart, jag borde börja leva som jag lär...
Men va fint, jag psykade inte ur och fick lite mer ordning på tankarna.

En värld med en frisk hjärna?

Söndag kväll, vad passar bättre att blogga om än drycken som fått mig att kallsvettas och må illa en hel dag. Alkohol såklart! Som så många andra gör på söndagar har jag funderat på att sluta med det här som kallas supa, vad är meningen egentligen? Får man till en perfekt fylla så visst, det är jätteskoj! Men hur ofta händer det? Och om vi sätter det i perspektiv till all skit sprit orsakar, är det värt det? 23% av alla förare som är inblandade i bilolyckor är onyktra(lankarna.se), våldtäkter och slagsmål har ofta alkolhol som gemensam nämnare. För att inte tala om vad det gör med ens egen kropp, dricker man så lite så man inte får permanenta skador bryter det fortfarande ner muskler, ger dig dålig hy, ökar stressfaktorer etc (alkoholhjälpen.se). Skulle alkohol ha uppfunnits idag hade det blivit narkotikaklassat direkt, det är som alla vet mycket skadligare än t.ex hasch. Men vad är det för fel på att ta ett glas vin till middagen eller en cider en sommarkväll? Det är ju lite av en livsstil, det hör till stämningen. Men vin till middagen dricker man ju (oftast) inte för att bli full, utan för att det smakar gott. Varför ska det i så fall vara alkohol i? Jag kan inte låta bli att drömma om en värld där droger av alla slag inte förekom, att hjärnan inte var mottaglig för det. Hur skulle den se ut? Förmodligen skulle det kriminella samhället vara mycket mindre, färre barn skulle få en dålig uppväxt, olyckor och våldsdåd skulle minska. Missförstå mig inte nu bara, jag moralpredikar lika mycket för mig själv som för er. Jag har inte styrkan att lägga ner alkohol helt än, när det som sagt är lite av en livsstil. Dock tänker jag dra ner på det. Det räcker med att se vad alkohol och droger har gjort med många vänner för att jag inte ska se på narkotika som en naturlig del av bohemlivet...

Är det lättare att må dåligt än att må bra?

Idag är det tonerna av Winnerbäck som fyller min vindsvåning, denna härliga poet som har återkommit till mina högtalare sen jag var 13. Jag satt och funderade på vad jag skulle skriva om idag, men känner mig jäkligt less på vardagen och hade ingen lust. Så jag tänkte skriva om just det- att vara less. Det är ofta som både jag och vänner gnäller över hur less man är, att man inte orkar. Men jag vill inte ha det så, att alltid tänka "om ett tag fixar sig allting, då kan jag ta det lugnt. Jag måste bara göra det här först"... För den stunden kommer aldrig, när allting bara lägger sig och jag kan "leva". Lever gör jag här och nu, och det gäller att hitta en balans i kaoset och uppmärksamma de bra stunderna. Jag kommer ihåg att jag tjatade på en kompis i gymnasiet för att hon slet som ett djur för att få toppbetyg och inte tillät sig att ta hand om sig själv. Men jag är precis lika självdestruktiv! Och av någon outgrundlig anledning lär jag mig aldrig, det är nästan som jag tycker om att känna att jag har mycket på gång och att jag behövs. Men som allting annat så bottnar det i något annat, dålig självkänsla kanske? Samtidigt märker jag något konstigt- det är nästan som man inte vill må bra. Man kan sitta och tjöta länge om hur förjäkligt allt är, men om det är bra? Om allting för en gångs skull går som man vill att det ska göra? Det blir på något sätt inte lika intressant.

att våga göra ingenting

Idag käkade jag lunch med Lina, vi tände ljus och satt vid köksbordet och pratade. Och vi kom in på att man idag ofta behöver en tv, dator eller liknande för att kunna umgås. I många hem äts middagen framför tv:n, istället för att man tar vara på den korta tiden av dagen man sitter ner tillsammans och kan umgås. Det är så härligt att umgås med någon som man bara kan sitta rätt upp och ned och prata med, istället för att behöva en tv som "säkerhetsnät" ifall det blir tyst. Blir det tyst så fine, och går det inte att vara så avslappnad med personen, att man alltid måste fundera ut samtalsämnen, kanske det är dags att hitta nytt sällskap? Själva grunden i en vänskap måste ändå vara att man ska kunna vara ärlig, upptäcka nya sidor hos sig själv och hjälpa varandra att utvecklas. Jag har stora krav på vänskap, men det måste man ha. Vänner får mycket av våran tid, och man måste vara självisk i valet av vilka man vill ha närmast.

Många gånger tycker jag dock att det blir så självklart att man måste göra någonting när man umgås, man måste ha hela dagen planerad. Varför inte bara träffas och se vad som händer? Våga göra ingenting! Många av de roligaste dagarna/kvällarna är de som blivit av spontant, där man inte sagt "ok, lördag kväll ses vi kl 20 och då jäklar ska vi ha kul!" Även om man jobbat hela dagen och egentligen helst skulle lägga sig i soffan med en kopp choklad... Det är också viktigt, att man har vänner som man vågar vara ärlig mot och ändå vet att de finns kvar. De kanske tycker exakt likadant?

Första inlägget!

Till tonerna av Nina Simone påbörjar jag en blogg som förhoppningsvis kommer uppdateras aktivt. Intentionen är att sammanfatta tankar om samhället och livet, och inte bara redovisa mina dagar från morgon till kväll... Så vad är dagens tankar? Jag har tänkt mycket på ett avsnitt ur boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengood. Avsnittet handlar om idioter, och hur dessa sällsynt irriterande personer alltid ska komma i just min väg. Att de alltid tycks veta precis vilka knappar som är känsliga hos mig idag, och hur de än beter sig gör de det för att driva mig till vansinne. Kontentan är ju dock att de flesta idioter föds i mötet med oss. Citat "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss. Vi klär av dem deras begåvning, deras rätt till andras erfarenheter än våra, deras egen åsikt och slutligen deras människovärde- och se, där står en alldeles ny idiot". Den där finländaren vet vad han snackar om. Texten tog ett litet steg in i mitt hjärta, eftersom jag vet att jag har lyckas skapa många idioter i mina dagar... och att det drabbar både mig och idioten. Ödmjukhet är den bästa gåvan man kan få, den får oss att se så mycket skönhet och godhet. Det är en sann önskan hos mig att känna mig så säker och trygg i mig själv att jag kan sluta se idioterna runt mig och istället se människor. Människor som har en bra eller dålig dag, med egna problem och egna värderingar. Som jag kan lära av.