Är det lättare att må dåligt än att må bra?

Idag är det tonerna av Winnerbäck som fyller min vindsvåning, denna härliga poet som har återkommit till mina högtalare sen jag var 13. Jag satt och funderade på vad jag skulle skriva om idag, men känner mig jäkligt less på vardagen och hade ingen lust. Så jag tänkte skriva om just det- att vara less. Det är ofta som både jag och vänner gnäller över hur less man är, att man inte orkar. Men jag vill inte ha det så, att alltid tänka "om ett tag fixar sig allting, då kan jag ta det lugnt. Jag måste bara göra det här först"... För den stunden kommer aldrig, när allting bara lägger sig och jag kan "leva". Lever gör jag här och nu, och det gäller att hitta en balans i kaoset och uppmärksamma de bra stunderna. Jag kommer ihåg att jag tjatade på en kompis i gymnasiet för att hon slet som ett djur för att få toppbetyg och inte tillät sig att ta hand om sig själv. Men jag är precis lika självdestruktiv! Och av någon outgrundlig anledning lär jag mig aldrig, det är nästan som jag tycker om att känna att jag har mycket på gång och att jag behövs. Men som allting annat så bottnar det i något annat, dålig självkänsla kanske? Samtidigt märker jag något konstigt- det är nästan som man inte vill må bra. Man kan sitta och tjöta länge om hur förjäkligt allt är, men om det är bra? Om allting för en gångs skull går som man vill att det ska göra? Det blir på något sätt inte lika intressant.