för tidigt?

det märks la, om jag psykar ut snart... Tänkte skriva några rader om den underbara känslan ångest, som kan gå å dränka sig i Reinfeldts pungsvett. (Hey, jag försökte skämta, alltid ett steg på väg mot normal sinnesstämning). För er som undrar vart detta livshat kommer från så hamna jag på akuten i måndags, efter att ha haft panikångest, krampat och svimmat i två timmar... konsekvensen av att stressa , inte sova och dansa i fyra timmar/dag. Men det var kul.
Så nu försöker jag få lite ordning, samtidigt som jag är så sur på mig själv för att jag aldrig lär mig att inte planera in 28 saker varje dag- även om det funkar i almanackan går det mindre bra i praktiken. Jag hann diskutera saken med Emmie igår en stund innan ja ramlade tillbaka i mitt svarta hål. Det är ju nämnligen inte bara jag som lider av "duktigsyndromet". Många mår jäkligt dåligt, vilket är lite konstigt eftersom Sverige är ett land som är förhållandevis demokratiskt och rikt, även om mycket skulle kunna bli bättre. Vi kom fram till att det finns för många möjligheter, och tjejer har inte alltid haft så mycket att välja på så nu måste vi visa att vi kan göra allt också. Vi ska få en karriär, leva studentliv, upptäcka världen, träna minst 3 gånger i veckan, laga egen mat, rädda världen... gärna innan vi är 25. Annars är vi dåliga människor, iallafall enligt oss själv. Vi tappar greppen om vad som betyder. I mitt fall vill jag väldigt mycket, vilket är bra, men när jag gör så mycket så hinner jag inte få ut så mycket som jag skulle vilja av allting. Det är ju bättre att göra några få saker och verkligen gå in för det, än att ränna runt på 20 olika och göra ett halvdant jobb som man inte ens tycker är kul längre. Fasen vad jag är smart, jag borde börja leva som jag lär...
Men va fint, jag psykade inte ur och fick lite mer ordning på tankarna.