är en kamp som ofta utkämpas även i min hjärna. Orättvisor. Det finns så fruktansvärt mycket orättvisor, överallt. Börjar man se dem dyker de snart upp som finnar i ett översminkat ansikte. Så länge det finns människor kommer orättvisorna vara kvar. Jag tror på att människan kan vara god, jag har träffat så många som visat mig det. Men i fel situation kan alla bli destruktiva.
Rädda, trötta och hjärntvättade går vi i samlad trupp, runt i en ond cirkel. Även om man tar sig ut, blir det för mycket att se alla andra gå runt i samma cirkel.
Hur ska man orka kämpa, när molnen bara blir svartare och cirkeln tätare? Finns det något hopp?
Nej, det gör nog inte det. Men man kan ju vara glad ändå!
SvaraRaderahehe, klart man kan. Som idag för att det är underbar sol och jag ska äta frukost utomhus! Men det beror ju på vad man har i tankarna.
SvaraRaderaJag tror att vi alla är onda, men har möjligheten att välja en annan väg om vi vill. Man får försöka att få så många som möjligt att göra det!
SvaraRadera