Livet

Just i det här ämnet har jag faktiskt hämtat några rader ur min anteckningsbok, eftersom jag skriver mycket om just det, liv.

"Det här levnadssättet passar inte mig. Det är så lite i livet som gör det värt att leva. Resten är bara utfyllnad, som gör det möjligt att ta sig fram. Finns det något annat?"

Semester. Hela konceptet känns konstigt. Att två- tre veckor om året få komma bort, och göra det man verkligen vill. Är det värt det, att jobba hela året för att få tre veckors avslappning? Och är vardagen verkligen så hemsk? De flesta verkar mena det; jobbet suger, kärlekslivet är på bristningsgränsen, kroppen ser inte alls ut som den "kan" göra om man bara tränar tre gånger i veckan och håller sig till bra kolhydrater. Allt är så fullt av måsten och borde, allt vi kan gör är att härda ut. Till helgen, till semester. Då man ska ha grillkväll och ligga och trycka på stranden, eller om man knegat extra hårt kanske man har råd med en sista minuten. Men till och med det är ett borde.
Finns det ett rätt sätt att leva? Kan vi lära oss att njuta av även det vi måste göra?

"Kan livet vara lyckligt? Eller är allt vi gör meningslöst, eftersom människan är skapad desktruktiv? Vad finns det för mening, om vi redan är utdömda?"

Jag har förändrats, börjat se livet klarare. Det visar sig både i att jag kan vara extremt nere, och andra gånger lyckligare än någonsin. Dalgångarna är djupare, topparna är skyhöga.
Det härligaste är att jag kan bli euforisk utan föranledning. Bara genom att sträcka mig upp och kolla genom lövverket på några björkar, eller gå mitt i gatan när det regnar.
Jag träffade min kära kära vän Lina för någon dag sedan, vi satt i solen i trädgårdsföreningen och pratade. Det kändes på något sätt som vi satt i en bubbla. Sen gjorde vi ansiktsmassage och avslappning på varandra. Vilken härlig känsla, båda fick så mycket energi och kunde inte sluta le efteråt!

"Du måste ha en bra relation med dig själv innan du kan få en bra relation med någon annan".

Kidz....

vad har hänt med världen, det är barn överallt?! Jag är ingen barnmänniska, så enkelt är det. De skriker, snorar, luktar, och jag kan inte fatta varför de inte beter sig som vuxna. Men det jag stör mig mer på är attityden hos föräldrarna. Det största problemet i vår värld är befolkningsökningen, kanske inte så smidigt att skaffa fem ungar. Sen är det ett liv man sätter till världen, men ibland verkar det som det blivit en modegrej. "Jag vill också gå med en barnvagn"! Pff, sätt ett kålhuvud i den som de i dokumentären, verkar vettigare än att man sätter ett barn till världen utan att veta att det har en säker framtid. Jag ska inte ha barn, delvis för att jag inte är en barnmänniska och inte skulle ha tålamod med dem, men också för att jag i så fall hellre skulle adoptera så man hjälper till lite. Men det här med tålamod, skaffar man barn måste man ju räkna med att de kommer gå en på nerverna. Ofta. Men ändå verkar det som vissa föräldrar man möter hade missat det när de slängde kondomerna. Det är inte ungens fel att den är som den är, det är helt och hållet föräldrarnas. Taskigt läge, men så är det. (Likadant med djur, stackarna vad mycket skit de får ta från "matte och husse").

Välkommen till Colours of life. Det är mycket just nu, tack för besöket och återkom gärna senare.

En ny känsla

Efter ett ganska kortlivat försök att sova, insåg jag att det inte kommer gå. Jag börjar känna mig själv nu efter tjugo år. För många tankar och känslor. De flesta av dem är av den bra sorten, men de får mig ändå inte att slappna av. De får mig att drömma mig bort, och le. Men inte att sova. Men det är okej, jag är ju ledig.

Det är en helt ny fas av livet. Jag har släppt taget om det trygga, och står för första gången villrådig om vad jag ska göra härnäst. Förr hade jag bestämt mig för något, jag anar att svaret inte alltid blev det jag skulle fått om jag tagit mig tid att fundera på det. Det är läskigt att gå in i sig själv, och upptäcka sanningar man inte vill ska finnas. Men de försvinner inte. De ligger kvar i själen, trummar otåligt mot väggarna i väntan på att bli upptäckta. Ibland tröttnar de och hamrar lite extra, men de blir aldrig fullt sedda om inte ägaren är beredd att upptäcka dem.

Det är så härligt att märka att jag har förändrats. Jag kan stanna inne en hel dag utan att få ångest. Jag kan se klart en film, och ägna mig nästan enbart åt den. Det kanske låter löjligt, men jag har alltid mått sämst i mitt eget sällskap. Paradoxalt nog har jag alltid varit en ensamvarg...
Men som sagt, det förändras. Jag är glad att jag har börjat inse detta nu och inte när jag är 45 och har levt halva mitt liv, utan att kunna slappna av med mig själv.

Vissa som läser min blogg kan nog tycka att jag avslöjar ganska mycket om mig själv. Men varför inte vara ärlig? Det hjälper mig att skriva ner mina känslor, och jag kanske kan hjälpa någon som läser. I vilket fall vet jag att det hjälper mina vänner att förstå mig lite bättre.

God natt, från en vindslägenhet i ett fridfullt Eslöv.

Lista av mina favoritsaker

Rökelse. Dagg. Te. Att gå barfota. Snöflingor. Handskrivna brev. Kyssar. En äng i gryningen. Stearinljus. Soppa och varma mackor en regning dag. Nattamat. Att sova på dagen. Förälskelse.

Den här listan ska jag läsa när jag känner mig nere.

Något annat om du behöver piggas upp
http://www.youtube.com/watch?v=5g1wDQKqpPQ

Idag orkar jag inte vara vis

Tänkte bryta mot syftet med den här bloggen för en gång, och skriva om min dag.
Det är faktiskt skönt att vara lite lagom "duktig", även om jag hatar det uttrycket. Började morgonen med att springa en sväng, skönt även om jag insåg vilken ruskig kondition man får av att ha semester... Sen gav jag mig på min nya nyttiga frukost. Jag har nämnligen inhandlat en olja som innehåller omega 3 och 6, och allt vad de heter... Det ruskiga var dock att den här oljan måste man dricka, det går inte att ha den i maten. Så efter lite pepptalk från egen sida shotar jag olja, fy fan men vad gör man inte för att haven ska få vara ifred^^
Nu tror jag dock det tar slut på det duktiga, hade tänkt göra yoga men i den här värmen, glöm det...

Ikväll blir det fest, tjoheeeeej!:D

så mycket tankar

Ray LaMontagne, snälla hjälp mig stanna på marken. Eller låt mig sväva, bara jag kan hålla tankarna borta från allt som kan gå fel. Men det märks iallafall att jag har utvecklats den här våren. Hade jag varit den gamla neurotiska sara hade jag förmodligen inte ens klarat att vara själv, efter tio minuter hade jag sjunkit ihop i en hög på sängen och inte orkat röra mig. Nu sliter jag bara mitt hår lite... Men vem kan klandra mig, efter sommaren har jag ingen bostad, inget jobb, inga planer. Hur ska jag leva när jag hela livet strävat mot nästa mål?

Å andra sidan- vad kan jag inte göra? Jag satt och skrev vid Stångån i kära gamla Linköping förut, tankarna blir lite lättare att greppa när jag får ner dem på papper. Jag ska inte skriva ner allt det här, det är svårt nog att bara erkänna allt för mig själv. Något som dock formulerade mina känslor ganska bra var; räddare än någonsin, lyckligare än någonsin.

Vi är djur, och det är vår tröst
// Joyce Carol Oates