Efter ett ganska kortlivat försök att sova, insåg jag att det inte kommer gå. Jag börjar känna mig själv nu efter tjugo år. För många tankar och känslor. De flesta av dem är av den bra sorten, men de får mig ändå inte att slappna av. De får mig att drömma mig bort, och le. Men inte att sova. Men det är okej, jag är ju ledig.
Det är en helt ny fas av livet. Jag har släppt taget om det trygga, och står för första gången villrådig om vad jag ska göra härnäst. Förr hade jag bestämt mig för något, jag anar att svaret inte alltid blev det jag skulle fått om jag tagit mig tid att fundera på det. Det är läskigt att gå in i sig själv, och upptäcka sanningar man inte vill ska finnas. Men de försvinner inte. De ligger kvar i själen, trummar otåligt mot väggarna i väntan på att bli upptäckta. Ibland tröttnar de och hamrar lite extra, men de blir aldrig fullt sedda om inte ägaren är beredd att upptäcka dem.
Det är så härligt att märka att jag har förändrats. Jag kan stanna inne en hel dag utan att få ångest. Jag kan se klart en film, och ägna mig nästan enbart åt den. Det kanske låter löjligt, men jag har alltid mått sämst i mitt eget sällskap. Paradoxalt nog har jag alltid varit en ensamvarg...
Men som sagt, det förändras. Jag är glad att jag har börjat inse detta nu och inte när jag är 45 och har levt halva mitt liv, utan att kunna slappna av med mig själv.
Vissa som läser min blogg kan nog tycka att jag avslöjar ganska mycket om mig själv. Men varför inte vara ärlig? Det hjälper mig att skriva ner mina känslor, och jag kanske kan hjälpa någon som läser. I vilket fall vet jag att det hjälper mina vänner att förstå mig lite bättre.
God natt, från en vindslägenhet i ett fridfullt Eslöv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar