Livet

Just i det här ämnet har jag faktiskt hämtat några rader ur min anteckningsbok, eftersom jag skriver mycket om just det, liv.

"Det här levnadssättet passar inte mig. Det är så lite i livet som gör det värt att leva. Resten är bara utfyllnad, som gör det möjligt att ta sig fram. Finns det något annat?"

Semester. Hela konceptet känns konstigt. Att två- tre veckor om året få komma bort, och göra det man verkligen vill. Är det värt det, att jobba hela året för att få tre veckors avslappning? Och är vardagen verkligen så hemsk? De flesta verkar mena det; jobbet suger, kärlekslivet är på bristningsgränsen, kroppen ser inte alls ut som den "kan" göra om man bara tränar tre gånger i veckan och håller sig till bra kolhydrater. Allt är så fullt av måsten och borde, allt vi kan gör är att härda ut. Till helgen, till semester. Då man ska ha grillkväll och ligga och trycka på stranden, eller om man knegat extra hårt kanske man har råd med en sista minuten. Men till och med det är ett borde.
Finns det ett rätt sätt att leva? Kan vi lära oss att njuta av även det vi måste göra?

"Kan livet vara lyckligt? Eller är allt vi gör meningslöst, eftersom människan är skapad desktruktiv? Vad finns det för mening, om vi redan är utdömda?"

Jag har förändrats, börjat se livet klarare. Det visar sig både i att jag kan vara extremt nere, och andra gånger lyckligare än någonsin. Dalgångarna är djupare, topparna är skyhöga.
Det härligaste är att jag kan bli euforisk utan föranledning. Bara genom att sträcka mig upp och kolla genom lövverket på några björkar, eller gå mitt i gatan när det regnar.
Jag träffade min kära kära vän Lina för någon dag sedan, vi satt i solen i trädgårdsföreningen och pratade. Det kändes på något sätt som vi satt i en bubbla. Sen gjorde vi ansiktsmassage och avslappning på varandra. Vilken härlig känsla, båda fick så mycket energi och kunde inte sluta le efteråt!

"Du måste ha en bra relation med dig själv innan du kan få en bra relation med någon annan".