Ray LaMontagne, snälla hjälp mig stanna på marken. Eller låt mig sväva, bara jag kan hålla tankarna borta från allt som kan gå fel. Men det märks iallafall att jag har utvecklats den här våren. Hade jag varit den gamla neurotiska sara hade jag förmodligen inte ens klarat att vara själv, efter tio minuter hade jag sjunkit ihop i en hög på sängen och inte orkat röra mig. Nu sliter jag bara mitt hår lite... Men vem kan klandra mig, efter sommaren har jag ingen bostad, inget jobb, inga planer. Hur ska jag leva när jag hela livet strävat mot nästa mål?
Å andra sidan- vad kan jag inte göra? Jag satt och skrev vid Stångån i kära gamla Linköping förut, tankarna blir lite lättare att greppa när jag får ner dem på papper. Jag ska inte skriva ner allt det här, det är svårt nog att bara erkänna allt för mig själv. Något som dock formulerade mina känslor ganska bra var; räddare än någonsin, lyckligare än någonsin.
Vi är djur, och det är vår tröst
// Joyce Carol Oates
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar