Tänk efter, hur ofta har du helt tyst omkring dig? Ingen musik, ingen tv, inget sällskap. Bara tystnaden. Om jag inte tänker mig för, har jag alltid flera saker för mig samtidigt- lyssna på musik till frukosten, pyssla till tv:n, sjunga när jag lagar mat. Inget fel i det, men jag anar att jag gör det för att på något sätt effektivisera, för att känna att jag inte spiller tid. Inte för att det man gör är något livsviktigt, det skulle lika gärna kunna vara tyst.
Men det krävs träning för att orka hålla musiken avstängd. Rummet blir lite jobbigare, tankarna mer högljudda, tiden går långsammare. Det är då jag inser hur mycket jag behöver tystnaden.
Förr när jag åkte till min pappa tyckte jag alltid att det var så tråkigt, för det händer ju ingenting! Allt går i ett långsammare tempo, det är framförallt tyst. Pratar man så gör man det, annars ägnar sig alla åt sin sak, tyst. Numera älskar jag att åka till pappa, för att så fort jag kommer genom dörrarna varvar jag ner maskinen. Andas långsammare, går långsammare, äter långsammare... Det har blivit en viloplats, hela huset andas harmoni. Trist att man behöver komma bort för att slappna av och inte kunna göra det i hemmet. För där finns stressen närvarande. Räkningar på bordet, stirrar de för mycket på mig gömmer jag dem i en låda men de kikar ändå ut genom springorna. Jobbmail, städning, etc... Allt som är närvarande, som man vet att man kan göra och borde (huu vad jag hatar det ordet).
Men en sak i taget, just nu tränar jag på att vara tyst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar