Du får tycka att jag är naiv, att jag ger människan tillgivenhet den inte förtjänar. Det är din rätt. Du får tycka att jag är flummig, att jag inte kan ha roligt, att jag bara skryter med fina ord och invecklade tankar. Jag kan inte säga att du har fel, för det finns inget rätt och fel. Du får kalla mig hippie, gräsätare, aktivist, kommunist, fascist, om du känner att du behöver det.
Men vad är livet utan hopp? Hur kan du leva, utan att tro på godhet och kärlek? Hur kan du leva, utan att vara ärlig mot dig själv? Varför dölja ditt vackra jag bakom murar av osäkerhet, självdestruktivitet, förnekelse? Varför följer du storebrors fotspår, när du kan gå din egen väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar