Bara så trött. Orkar inte vara kvar här nere längre, styrkan finns inte i mina ben för att fortsätta klättra. Stark självständig har blivit liten ensam.

Oj vad jag är positiv

Det finns ingen mening med livet. Det finns ingen som styr, det finns inget öde, det finns ingen plan. Vi bara är. Men det går inte hem hos oss människor. Alla jagar efter en mening till att vi ska fortsätta livets rullning, väntande. Jag löser det genom att inbilla mig att jag är behövd, att jag kan vidga någon annans vyer. Det fungerar väl sådär måste jag säga, men jag hittar inget alternativ som är särskilt lockande. Den stora massan löser det på ett enkelt sätt, genom att luta sig tillbaka och lugna sig med att de är en del i Guds plan. Och det låter väl ganska soft, att tro att det faktiskt finns en mening med all skit som händer, inte minst ens eget lidande. Men njae det fungerar inte för mig, jag måste se på verkligheten ur nyktra ögon, hur smärtsamt det än är.
Många säger sig ha hittat en mening när de får barn, och med andra ord är behövda. Det är väl bättre än religion, men att lägga hela sin existens på en annan människa? Känns lite desperat, eller fint kanske... Jag är väl partisk eftersom jag inte tycker om barn.
Sen finns ju de som blundar så hårt att de faktiskt inte tycks se verkligheten. Om det var äkta kanske jag kunde avundas det, men kan inte tro på det...
Någon sammafattning på mitt dravel blir det inte idag, men vill ni fördriva ca tre minuter av er meningslösa tid kan nu ju alltid lyssna på det här.
Yta- Promoe feat Magnus Betnér.

Drömmen om skogen

Beatles bästa skiva, White album, sprider ljuv musik i den alltför svårsålda lägeheten på Stallgatan 6A. Den är väldigt mysig och jag stortrivs, om den inte bara var orsaken till att jag ser ett sex-siffrigt minusbelopp när jag loggar in på min internetbank. Jag kan leva i staden. Det finns mycket kultur, många härliga människor att träffa, möjligheter att utbilda sig. Men jag kommer aldrig kunna trivas helt i en omgivning förgiftad av avgaser och täckt med grå asfalt. Parken är frodig, men höghusen och skorstenar från fabriker tornar upp sig bakom lövverken. Drivkraften till MONSTRET skrattar mig i ansiktet så fort jag går ut genom portdörren. Pengar, allt handlar om det. Hela mitt liv styrs av det jag hatar mest. Jag vill inte ha dem, och jag vill framförallt inte vara beroende av dem.

Jag har nu ganska länge fantiserat om ett torp på landet. Eller inte bara på landet, I skogen. Isolerat, tyst, fritt från monstret. Ett trädgårdsland, kanske ett litet växthus. Ingen el, ingen bil. En cykel, en gitarr, kanske en skrivmaskin. En vän. Jag kanske vill komma tillbaka så småningom, försöka påverka igen. Men just nu vill jag bara ut i den dunkla, magiska skogen och andas.