Det finns ingen mening med livet. Det finns ingen som styr, det finns inget öde, det finns ingen plan. Vi bara är. Men det går inte hem hos oss människor. Alla jagar efter en mening till att vi ska fortsätta livets rullning, väntande. Jag löser det genom att inbilla mig att jag är behövd, att jag kan vidga någon annans vyer. Det fungerar väl sådär måste jag säga, men jag hittar inget alternativ som är särskilt lockande. Den stora massan löser det på ett enkelt sätt, genom att luta sig tillbaka och lugna sig med att de är en del i Guds plan. Och det låter väl ganska soft, att tro att det faktiskt finns en mening med all skit som händer, inte minst ens eget lidande. Men njae det fungerar inte för mig, jag måste se på verkligheten ur nyktra ögon, hur smärtsamt det än är.
Många säger sig ha hittat en mening när de får barn, och med andra ord är behövda. Det är väl bättre än religion, men att lägga hela sin existens på en annan människa? Känns lite desperat, eller fint kanske... Jag är väl partisk eftersom jag inte tycker om barn.
Sen finns ju de som blundar så hårt att de faktiskt inte tycks se verkligheten. Om det var äkta kanske jag kunde avundas det, men kan inte tro på det...
Någon sammafattning på mitt dravel blir det inte idag, men vill ni fördriva ca tre minuter av er meningslösa tid kan nu ju alltid lyssna på det här.
Yta- Promoe feat Magnus Betnér.
Jag tycker det är ganska fint att det inte finns någon mening med livet och jag har vant mig vid den tanken!
SvaraRaderaJag är som du vet både bekväm med tanken och ibland trött på den, det är snarare att jag måste jobba samtidigt som stör mig, då jag inte finner mycket intresse i det alls.
SvaraRaderaMjo det beror på vilken dag det är, de här dagarna har jag varit ganska emo så då har jag tänkt mycket på det men är jag glad spelar det ju ingen roll:) Sen har jag börjat se att det är så mycket som människor gör som beror just på att de behöver en mening.
SvaraRadera