Och här ska det vara en rubrik.

Jag har en blogg. Målet med den här bloggen är- ja vad? Jag har för mig att den från början skapades för att jag ville dela med mig av mina tankar. Fast det finns det ju väldigt många människor som är oändligt mycket mer erfarna och kloka än jag. Så det argumentet är ju ganska genomskinligt. Men jag kanske behöver låtsas att jag är erfaren och klok för att må lite bra. Fast om jag har ångest för att jag inte har skrivit på länge så mår jag ju inte bra. Kanske vill jag blogga för att jag vill att någon ska finnas med i mitt liv, att någon ska vilja läsa om vad just jag har för mig. Fast varför skulle någon vilja läsa om hur jag har upplevt just denna onsdag, när alla andra har sina egna onsdagar att uppleva och vill att andra ska intressera sig över? Stopp i galoppen, tro nu inte att jag har så dålig självsyn att jag inte tror att någon är intresserad av hur jag mår. Men, vad säger min sammanfattning av dagen eller mina tankar om svensk invandrarpolitik om hur jag mår, egentligen? Men jag får ut något bra av att skriva iallafall, jag reder ut mina tankar när jag formulerar dem i skrift. När jag nu väl skriver... Så jag ska nog fortsätta, i någon omfattning. Om inte annat kan jag ju börja lägga upp Saras Stiltips och 10 tips- så snärjer du honom! Då kanske ni på riktigt skulle få glädje utav att läsa min blogg.

Har yttrandefrihet en gräns?

Klockan 20.30 idag gick ett program som heter Existens på tv2, där togs upp hur långt yttrandefriheten sträcker sig, och om man ska visa hänsyn för religion om det finns risk för att någon blir kränkt. Nobelmuseet i Stockholm har just nu en utställning som handlar om just det, och de har tagit med Theo Van Goghs film Submission. Filmen visar en kvinna klädd i slöja och en genomskinlig dräkt, som ber och på ett nästan sarkastiskt sätt berättar att hon är ganska lycklig med sitt liv, trots att hon inte får lämna huset och blir slagen av sin man. Klipp visas med kvinnor som blivit slagna och har texter från koranen skrivna på kroppen. Problemet är att de innan utställningen bjöd in en imam för att avgöra vilka delar som är ok att visa, och vilka som skulle vara för kränkande. Manusförfattaren till filmen, Ayaan Hirsi Ali, beskriver det bäst: att en imam får bestämma vilka delar som ska vara med i en utställning om yttrandefrihet är som att jag innan en predikan skulle redigera bort de delar som jag inte tyckte passade.

Se gärna filmen, den är bara 10 minuter, hon säger några meningar på arabiska i början men sen är det engelska.
http://www.youtube.com/watch?v=8a-BGqkC7CE#


Tilläggas bör även att Theo Van Gogh 2002 blev mördad på öppen gata för att ha gjort filmen, av muslimska extremister. Ayaan Hirsi Ali lever under ständigt mordhot men reser ändå runt för att föreläsa om ämnet.

Beatles och en röd kappa

Jag vill skriva men har ingen klar idé, får väl se vad det blir av.
Från högtalarna kommer samma skiva som jag lyssnat på det senaste halvåret eller så, White Album av Beatles. Och det beror inte på att jag är okapabel att leta musik, den är helt enkelt awesome!

Efter ett par veckor då jag gått ner mig totalt vilket resulterat i högtidligt långa försovningar, godis i mängder och en cigg varje gång jag lämnar porten, har jag hittat tillbaka igen. Blev inga antidepp den här gången, har ett nummer till en psykolog men har på känn att jag kommer förneka att jag har problem fram till nästa sammanbrott... Får försöka pressa mig själv att slå numret.

Jag hittade min röda kappa idag efter gediget letande! Den gör fortfarande sin plikt, piggar upp när dagarna blir mörkare. Man vet aldrig, den kanske hjälpte till att samla ihop pengar idag när jag skramlade till Världens Barn utanför Coop. 200 kronor på en timme, det kan ge två skolbarn frukost i två veckor i Zimbabwe, får jag ihop 100 till räcker det till att ge 28 peruanska barn en läkarundersökning. Sen att jag känner mig bra är ju bara plus!