Dagens i-landsproblem

Att välja mellan två nyårsfiranden. Fy vad det är synd om mig. Fast egentligen skulle jag vilja käka och bara mysa med en person. Aldrig är man nöjd. Faktiskt, aldrig. Jag längtade till familjen och nu längtar jag hem. Jag ville ha snö och nu håller jag på å bryta benen av mig på isen. Jag var för hungrig, käkade och blev för mätt. Jag vill inte ha ett förhållande men känner mig lite ensam. Nej Anna, jag tror det är som vi snacka om förut. Omständigheterna avgör inte om vi är lyckliga eller ej, det är hur man ställer sig till dem som spelar roll.

"Hur går det med kärleken då?" Vem vill höra det? Kanske den som är nykär och inte kan sluta prata om kärleken. Men resten vill fan inte höra det. För det första, förutsätter det att alla vill ha ett förhållande. För det andra, för den som mer och mer ivrigt söker kärleken men inte hittat den, blir verkligheten alltför uppenbar. Och för den som en gång var kär men som numera endast håller fast för trygghetens skull, blir det i bästa fall en väckarklocka. Sorgligt nog måste jag erkänna att jag ställde frågan nån gång förra året. Jag ångrade mig direkt efteråt, men ändå- förlåt min vän. Kanske kan bli mitt nyårslöfte- ställ inga idiotiska frågor. Ett idiotiskt löfte. För även om man kan känna av läget, vet man ju inte riktigt vad som är känsligt eller ej. För möter jag den som är sprängande, dundrande, hejdlöst KÄR, finns ju inget bättre än just den frågan.

All is full of love

Det räcker så

När ens åsikter blir ens personlighet. Jag är mina tankar. Ska det vara så? Eller har man ett inre som inte förändras? Det är som med medvetenhet som det är med tankar om livet. På ett sätt, fast på ett annat inte. Det är som med allt, inget är kristallklart.

Att vara ”medveten” och tänka över sina val, göra aktioner och gå på demonstrationer, känns ibland som mer för en själv än för de man försöker rädda. För att man själv ska må bra, få tillfredsställelse. Det är väl oundvikligt, gör man något man tycker är bra känner man sig bra, åtminstone tills planerna för nästa börjar dyka upp. Men det är ibland som att egot tar över. Kampen är så långt ifrån över, men jag är för upptagen med att identifiera mig själv som en hjälte.

Att filosofera över existens, mening, kärlek, själar, är något oundvikligt för alla människor. Även om man inte vill eller tänker på det, undrar ju alla vad kärlek är, varför hen är här, någon gång. Men det är en filosofi som aldrig kommer komma fram till ett definitivt svar. Ingen kan ge svaret, hur mycket de än vill tro, finns det alltid ett stråk av osäkerhet. Fast jag vet att jag aldrig kommer kunna vara helt säker, vill jag läsa mer och mer, fördjupa mig i olika ontologier och livsåskådningar. Ju mer jag läser, desto mer mångfacetterat tycks livet te sig. Jag inser att det inte finns några fasta grunder, det finns ingen redan bestämd sanning. Allt är flytande. Jag gör det för känslan själva sökandet ger. Små poletter trillar ner, jag kan se på livet ur ett större perspektiv.
Egot är alltid närvarande.

"Verkligheten är inte enkel. Dess dimensioner skapar ett virrvarr som kan vara förvirrande men vas trubbighet är vacker". Den meningen fick jag in i en argumenterade text, haha. Försöka går ju...
Skolan går bra, jag gillar att fika och hälsan har jag också, blablabla. Ekonomin går åt helvete men det börjar väl bli ganska Svensson det med. Det blir att flytta till våren i vilket fall, den lägenheten äter upp min plånbok. Om man skulle riva en vägg skulle man hitta hundralappar utstickande från isoleringen.
Köpenhamn klarade sig tydligen bra utan mig men en pälsdemo på den skånska slätten blev det i fredags iallafall. Med facklor och banderoller lyste vi upp mörkret för Svedalaborna, när de fick veta att de har en pälsfarm inom gångavstånd från samhället. Tätt bevakade av poliser var vi, men de var snälla och tysta. Vid farmen tände vi ljus och hade en tyst minut för minkarna som lider i burarna.
One two three four, open up the gate door! Five six seven eight, now it´s time to liberate!

Hotet mot demokratin!

Alla från arabländerna är muslimer- alla muslimer vill ta över världen och införa sharialagar i Sverige. Nja. En svensk behöver aldrig förklara att den inte tycker som Helge Fossmo, men muslimer möts av misstänksamhet. Vad vet vi?
Vart kommer bilden av araben som en krigshetsande vilde ifrån? "Vi" vet egentligen ingenting förutom vad som visas på TV och vad vi läser i tidningen.
USA är i krig med Irak och Afganistan. De är allierade med Israel, som har motarbetats av alla arabländer runt omkring.
USA finns överallt i det svenska samhället. Tänk på det en dag. Facebook, google, tv-program, filmer, McDonalds, etc etc etc. Hur många gånger per dag kommer du i kontakt med något från USA?
Varför skulle du inte påverkas? Bush har skrikit om terrorister under hela sina mandatperioder, och har tyvärr lyckas pränta in "hotet om terrorism" i västvärldens tankevärld, vilket lett till stärkta gränser "utåt" och fångläger i amerikansk ägo som på alla sätt går emot mänskliga rättigheter.
Jag är inte rädd för att muslimer ska ta över Sverige och tvinga mig att bära slöja. Men jag är jäkligt rädd för det VERKLIGA hotet av det övervakningssamhälle som sakta men säkert implementeras i EU och då även i Sverige, som får mindre och mindre att säga till om. Hotet om terrorism är falskt. I den internationella definitonen är faktiskt USA de värsta terroristerna, lite kul men inget någon med makt någonsin skulle erkänna. De är lite upptagna med att fjäska för allsmäktiga USA. Sverige har aldrig haft en terroristattack. Däremot har ett antal Moskéer bränts ner och Sverigedemokraterna växer sig starkare. Vad är egentligen det verkliga hotet mot demokratin?