När ens åsikter blir ens personlighet. Jag är mina tankar. Ska det vara så? Eller har man ett inre som inte förändras? Det är som med medvetenhet som det är med tankar om livet. På ett sätt, fast på ett annat inte. Det är som med allt, inget är kristallklart.

Att vara ”medveten” och tänka över sina val, göra aktioner och gå på demonstrationer, känns ibland som mer för en själv än för de man försöker rädda. För att man själv ska må bra, få tillfredsställelse. Det är väl oundvikligt, gör man något man tycker är bra känner man sig bra, åtminstone tills planerna för nästa börjar dyka upp. Men det är ibland som att egot tar över. Kampen är så långt ifrån över, men jag är för upptagen med att identifiera mig själv som en hjälte.

Att filosofera över existens, mening, kärlek, själar, är något oundvikligt för alla människor. Även om man inte vill eller tänker på det, undrar ju alla vad kärlek är, varför hen är här, någon gång. Men det är en filosofi som aldrig kommer komma fram till ett definitivt svar. Ingen kan ge svaret, hur mycket de än vill tro, finns det alltid ett stråk av osäkerhet. Fast jag vet att jag aldrig kommer kunna vara helt säker, vill jag läsa mer och mer, fördjupa mig i olika ontologier och livsåskådningar. Ju mer jag läser, desto mer mångfacetterat tycks livet te sig. Jag inser att det inte finns några fasta grunder, det finns ingen redan bestämd sanning. Allt är flytande. Jag gör det för känslan själva sökandet ger. Små poletter trillar ner, jag kan se på livet ur ett större perspektiv.
Egot är alltid närvarande.