Save the planet kill yourself

Jag hade ett bra snack med min mor idag. Jag började med att muttra argsint och simulera huvudbankning i vägg medan jag höll telefonen en bit ifrån örat, men kom sen ihåg att jag är förståndig vuxen nu istället för alltjämt irriterad tonåring och tog upp ämnet lugnt och sansat istället. Jag tycker nämligen att hon ibland har en tendens att bry sig lite väl mycket om vad jag har för mig, speciellt sådana saker som vad jag ska göra med mitt liv... Vilket vad jag förstått är alldeles naturligt för en mor, men det går inte riktigt hem hos mig. Jag har istället en tendens att göra det exakt motsatta, vilket inte alltid slutar bra. Vi kom överens om att hon inte behöver oroa sig så mycket, om jag gör bort mig så är det mitt problem och då får jag ta smällen. Vilket jag förmodligen kommer göra. För jag bryr mig inte.
Det kan vara en alltför revolutionär fas, ett sorts fingret upp i röven på staten och kapitalet, som jag kanske får ångra sen. Men som det är nu, skiter jag i ekonomi och jobb. Bara mamma inte får lida för det och jag har tak över huvudet och mat, skiter jag i resten. Jag vill inte ha pengar, och jag vill inte spendera. Jag har inte alls en deppig period, tvärtom är läget ganska stabilt. Jag tror att jag bara har sånt förakt för hur systemet fungerar, att jag vill ha så lite att göra med det som möjligt. Jag vill inte delta i all skit. Jag skäms över att leva i den rika vita västvärlden. Jag är iallafall inte man, då skulle jag vara den mest föraktade stereotypen på denna planet... Och jag skämt över att klaga på att jag skäms... Det går liksom inte att komma ifrån. Jag får väl åka ner till ett u-land och göra en insats, innan jag nöjt lutar mig tillbaka i min solstol på Öland med ungarna plaskar runt i poolen för att havet är för förorenat.