Konsten att lösa en knut utan naglar

"Det löser sig, det gör det alltid". Varje gång jag tänker det, är rösten i mitt huvud plötsligt Timbuktus istället för min. Eller, han snarare fyller i "det gör det alltid" när jag tänker "det löser sig". Som min egen helskånska helhiphopande backupsångare. Och det gör det ju, löser sig. Så han är ju smart (fast det var jag som tänkte det). Fast även om det löser sig, behöver ju inte det betyda att allting blir "bra", att det går tillbaka till vad som fanns innan knuten uppkom. Och det skulle ju inte vara bra det, för då skulle vi komma tillbaka till samma knut igen. Problemet blir något annat, det omvandlas till erfarenheter eller sår som sedan blir sårskorpor, som energi som aldrig försvinner, bara får en annan form. Och det bildas nya knutar. Men de löses inte upp av att stirras på, eller om man drar och sliter i tåtarna. De vill ha ödmjukhet och kärlek, trots sin förbaskade envishet. Men ser man förbi envisheten, och belönas med att knuten löses, belönas man även med sköljmedel på tråden så att knutar inte lika lätt bildas igen. För abstrakt? Då så, för att citera en annan högt stående filosof; "Hakuna Matata".