Here comes the sun

Jag fick en kommentar om att mina inlägg ofta är dystra, vilket jag också tänkt på. Det kanske kan vara för att jag oftast är på bra humör när jag är aktiv, och blir oftast lite seg och tankfull framför datorn. Eller för att det är lättare att analysera tråkiga känslor är lyckliga. Eller för att jag ogillar stora delar det samhälle som jag är en del av. MEN- det är sol idag! Och jag är förkyld men lycklig och vårpirrig och kärleksfull.Så nu ska jag skriva om varför jag är glad, så att jag kan få dig att le min vän, och du kan fortsätta göra mig glad de dagar då det inte är sol, som du är så bra på. Nu ska vi se...

Det finns vissa saker som alltid kommer vara med mig, som jag inte vill förneka och som inte kommer försvinna. Vissa dagar är de väldigt närvarande, de dagar då jag bara vill gömma mig under täcket eller i en huva. Vissa dagar, som idag, finns de i bakgrunden men jag kan ändå se de fina saker som omger mig. Som att det är sol. Att soldyrkan inte är den största religionen tycker jag är konstigt. Solen är källan till allt liv. Den ger värme, den skapar syre, den ger oss nordbor söta fräknar på sommaren. Plus att den gör att massa dopaminer (eller endorfiner eller vad det nu är, ett glädjeämne i vilket fall!), forsar runt i kroppen och gör oss alldeles orationella och fulla i fan.

Och som om inte solen räckte, finns det flera anledningar till mitt goda humör. Vänskap. Den sorten där det inte behövs så många ord, bara man hittar de rätta.Den där man kan se in i ögonen på varandra, och hitta en liten bit av sig själv. Inte behöva beskriva alla sina planer och tankar, eftersom den andra nickar och ler för att den tänkt samma sak. Den där man kramas mycket och ofta, för att även om det känns hopplöst ibland, så har vi varandra.

Vi ber inte om respekt, vi kräver det!

Idag är det den 8e mars, alltså internationella kvinnodagen. En dag att fira de stora framsteg som gjorts de senaste hundra åren, men också en dag att peka på de skillnader som fortfarande finns och peppa för att krossa förtrycket.

Sverige är inte jämställt. Vi är inte heller "lite bättre än alla andra" längre, vi har halkar ner på listan. Kvinnor innehar fortfarande inte mer än var femte ledande position, kvinnor har fortfarande sämre löner för samma arbetsinsats, arbeten med övervägande majoritet kvinnor har sämre villkor. Vi omnämns inte i närheten lika mycket i historieböcker som män, sjukvård baseras ofta på mäns fysik, och vi tas inte på lika stort allvar när vi ställer oss upp och säger vad vi tycker. Vi är, fortfarande, 61 år efter de Beauvoirs boksläpp, det Andra Könet. Vi är lite svagare, lite sämre, lite gnälligare, lite mindre kapabla att fatta rationella beslut. Att vara en "pussy" är ju inte så jäkla kul, då är man ju vek och feg. Har man lite stake däremot, då visar man vad man går för!

Det kan bli tröttsamt ibland, att fortsätta sparka mot vad som synes vara en betongvägg. Gamla normer och tankesätt är svåra att få bort, för då tvingas man inse att det man tänkt innan faktiskt inte var så vettigt. Men även betong går sönder, det får spricka efter spricka och rasar till slut. Vi har mycker kvar, men hur mycket har vi och våra starka förmödrar inte åstadkommit hitills? Väggen kommer oundvikligen rasa, frågan är bara när.

En sak till; vissa organisationer, ledda av kvinnor, tänker fira kvinnodagen genom att "ta hand om oss själva och göra oss fina". Skitsnack! Vi ska fira vår självständighet, och det gör man fan inte genom att spackla sig för att "göra sig fin". Njut lite istället, gör saker som faktiskt är kul och inte till för att klättra i status hos andra. Stå upp för er själva, fnittra inte förläget om någon tafsar på er, skäll ut det aset! (eller klå upp honom, om ni tror på våld som ett medel).

Sträck på er och följ med ikväll, demonstration från Möllevångstorget 17.30, för att visa att vi inte tänker be snällt om vad vi förtjänar att få, vi tar det!

"Jag förstår dig, kamrat, ingen förstår dig så bra som jag!"

Min hormoner går mig på nerverna. Det kanske till och med är fysiskt möjligt, fast de rullar eller flyter kanske mer fram. Fast vad vet jag, jag är endast en aktivist som tycker livet känns trist. Iallafall idag, det är lite för kallt och lite för ensamt och inte riktigt rätt mängd av någonting. "Superchokladen" som smälter men inte geggar, som bara har naturliga råvaror och gör att jag blir alldeles lugn och skulle kunna jämföras med en orgasm men ändå är helt olik, den blev lite för mycket. Smörgåsarna till middag blev för lite, dagen gick för fort men jag väntar ändå på att ha suttit vid datorn tillräckligt länge för att vara tvungen att börja läsa.

Fast det var perfekt förut idag, då jag satt i solljuset mot en vägg med vindruvor och två vänner. Men det var då, och vad är nu? Facebook? Det duger inte. Jag behöver mänsklig kontakt, riktiga kramar och riktiga skratt. "H&K" och "lol" kommer inte stoppa mina hormoners marcherande på de arma nerverna, inte How i met your mother heller.

"Och att allt detta, precis som nu radions begynnelse, endast skulle tjäna till att låta människan fly än längre bort från sig själv och sina verkliga mål och omge sig med ett allt tätare nät av förströelser och onyttig verksamhet".
Ur Stäppvargen av Herman Hesse, 1927