Våga

Undrar hur något kan vara så fint så det gör ont? Något fint är något vackert och skört, kärleksfullt. Hur kan det ge en krypande känsla av oro i kroppen? Kanske är det rädslan för att mista, men jag vill inte äga, jag vill bara få vara nära. Rädd för att röra mig för att skrämma bort det fina som ett skyggt rådjur.

Med dig

Allt du behöver är kärlek. Nästan. Allt du behöver för att vara så lycklig som vi kan bli som människor är kärlek. Den där känslan när du kollar in i vännens ögon och vet att inga ord behövs, eller en öm kram. Känslan att av hur stora hindren än är så kan det gå, om vi gör det tillsammans.

-Vilken tid är det?
-Nu.
-Vart är vi?
-Här.
Enkla ord, men de gjorde stort intryck på mig. Allting ska alltid delas upp och sorteras, sättas i en plastficka i en ordningsföljd. Men det spelar ingen roll här, och nu. Stunden förloras i en våg av minnen och drömmar, tankarna och kroppen är aldrig helt på samma plats. Jag vill kunna fokusera på en sak, lägga all energi på just det just då, stilla tankarna. Träning ger färdighet! Yoga varje morgon, meditationen gör mig ofta än mer medveten om de tusen tankar som hela tiden snurrar i huvudet, men är förmodligen det bästa medlet (för mig) att bli av med dem.

Jag har så mycket positiv energi nu, jag vill dela med mig av allting men söker så länge efter rätt ord att jag glömmer bort vad jag vill få fram. Well well sucks to be you, jag får väl hålla kvar all harmoni själv och gotta mig i överflödet, och säga som Petter eller liknande; "det går bra nu".

På utsidan

Att vilja bort. Fly, iväg från förväntningar och måsten och orättvisor och regler. Från betong och köpcentrer och a-kassa och mascara. Att aktivt välja bort det liv man fötts in i, tacka nej och kliva ut ur hamsterhjulet, av karusellen. Slippa plågas av människors osäkerhet och rädslor som gör deras makt till ett livsfarligt redskap, som ett barn som låts leka i ett kontrollrum för kärnvapen, ser inte följderna av sina handlingar, makten har tagits ifrån människan men har samtidigt aldrig varit så stor. Slippa vara närvarande, ständigt medveten om den egna skulden, den egna delen i maskineriet. Att sluta kompromissa, ta avstånd och istället söka kraften i den egna kroppen.

24 timmar som apa

Jag har nyss ätit lunch och varit ute och cyklat i solskenet. För ett dygn sedan hade inte det varit möjligt, för då satt jag och fyra andra aktivister i burar på Gustav Adolfs torg i Malmö. I ett dygn hungerstrejkade vi för att uppmärksamma djurförsök mot apor på smittskyddsinstitutet i Malmö. Sminkade till apor och med endast vatten att dricka ville vi väcka opinion mot djurförsök, början på en kampanj för att förbjuda primatförsök i Sverige.

SMI är det enda djurförsökslaboratorium i Sverige som fortfarande använder apor i försök, de har nu 49 st kvar i sina burar. Försök på alla människoapor och flera andra raser är redan förbjudna, nu är det makakerna som får lida istället. De föds upp i Asien, främst i Kina som inte har några lagar som skyddar djuren. De fraktas den extremt långa sträckan i trånga burar, många avlider på vägen. Framme på SMI får de leva ca fem år (i frihet blir de runt 20), om de inte redan dött av experiment eller vanvård dödas de. På SMI forskas kring smittbara sjukdomar till exempel HIV, men eftersom apor inte utvecklas HIV på samma sätt som människor kommer man inte fram till några resultat och forskningen kan till och med vara missvisande. SMI har många gånger fått anmärkningar på deras behandling av djuren som är under all kritik.

Men det var inte bara aporna som dök upp i tankarna under timmarna i buren. Det var inte hungern som var det värsta, det var tristessen. Vi pratade ibland med människor som undrade något eller med varandra, men för det mesta satt vi mest och tittade rakt fram eller försökte sova. Det spelade ingen roll om man var trött eller pigg, det enda vi kunde ha att göra var ju ändå bara att sitta där, på gränsen till apati ibland. Vi satt där ett dygn. De flesta andra djur är inspärrade hela sina liv.

Vi fick väldigt mycket positiv respons, all media som kom dit verkade vara på djurens sida, och mängder med människor var intresserade och berömde vår insats. Vi fick in massor med pengar till vårt arbete för djuren, och flygbladen tog slut. Men det fanns vissa människor som inte kopplade länken mellan djurplågeri och vår aktion. När de såg en individ i bur verkade de se sig själva i en maktposition, genom galler kan tydligen vad som helst sägas. Sen hade förmodligen inte de här människorna tänkt så mycket på va de sa, eller tänkter särskilt mycket överhuvudtaget, men vi fick en ganska bra bild av hur de stackars djuren på zoo känner sig.

Avslutningsvis vill jag faktiskt rekommendera andra att fasta (obs inte hungerstrejka), för att rensa ur kroppen och för att en vegoburgare och kakor aldrig har varit så gott efteråt!